Annika Bürger

Idag Behövs det inga ord =)

2011-12-21T17:40:00.002+01:00

2011-12-11T21:41:00.001+01:00

Varit på luciakonsert idag. Min lillasyster var med i den och det var så fantastiskt vackert!
Jag grät för att det var så vackert.
Jag tror att jag är lite känslosam idag....

Börjar få lite längd i håret...

2011-12-10T18:47:00.001+01:00

Det känns ganska kul att håret har fått lite längd nu, det är nog första gången i mitt liv det är såhär långt.
Tråkigt nog behöver topparna klippas ganska snart.

Sen ser det iofs aldrig ut så som på bilden förutom när jag precis har duschat och torkat det. Har något inre tvång att ruffsa till håret när jag ska någonstans. Undrar om det kommer från tiden då man konstant tuperade det. Betingat mig själv till att inte stå ut med borstat hår?:P

På tal om bröllop

2011-12-10T16:56:00.001+01:00

Idag hängde jag på www.brollopstorget.se hela dagen.
Det känns lite som att det lutar mer åt vinterbröllopshållet. Det är vackert, det är lite längre tid kvar. Och jag insåg efter mycket forumsläsandet att just ja, banta ett snäpp vore gött.
Jag har förvisso börjat tänka mycket på vad jag äter, men inte så mycket på att jag har mer tid på mig om bröllopet är lite senare.:P
Ytligt? som fan.

2011-12-10T10:15:00.001+01:00

Beslutsångest

Nu är det dags för mitt hår att få lite liv igen. Men som varje gång jag vill färga det så kommer samma beslutsångest. Men det drar lite åt rött faktiskt.

Idag skulle Andreas och jag gått i jaktdrev ute i skogarna. Men istället sitter jag och pysslar om honom.

Det verkar som att han har åkt på en förkylning, och det är inte alls bra. Om jag också får den kommer jag inte att vilja leva längre.(ja, jag överdriver, men jag klarar verkligen knappt av något så lätt som en förkylning)

Det kanske gör dig lite gladare min pajkalas om jag skriver att Jag älskar dig!

Brev till mina döda barn. December

2011-12-09T17:40:00.001+01:00

Magen uppifrån några dagar innan de dog.

Hej mina älsklingar.
Det är länge sedan jag skrev i brevform till er. Men tro inte att jag glömmer er för det. För det gör jag inte. Jag tänker på er lika mycket som förrut, skillnaden nu är bara att det inte alltid gör fullt så ont som det gjorde i början. Men jag saknar er, massor varje dag. Och jag önskar mig fortfarande mer än allt att ni skulle vara med mig nu.
Det är december nu, månaden ni var beräknade till. Vilket betyder att ni den här månaden skulle ha blivit 3 år.
Jag föreställer mig hela tiden hur livet skulle ha blivit om ni fanns med mig idag. Och jag tror att det skulle vara rena drömmen.
Idag är en sån dag då det gör lite extra ont, jag tänker mycket på er när det är december, och skulle så gärna vilja kunna fira jul med er. Jag kan se framför mig hur ni skulle sitta framför alla julklappar under granen och inte kunna låta bli att pilla på alla paket.
Och jag önskar så att det var så verkligheten skulle se ut. Jag skulle verkligen kunna behöva ha er här levandes... det gör så fruktansvärt ont att tänka på att det kommer ytterligare en jul där jag inte kommer köpa några julklappar till er. Det är tomt utan er. Och det kommer det för alltid att vara.
En vacker dag kommer jag säkert att lära mig att hantera tomheten, men runt jul är det fortfarande väldigt väldigt svårt.
Jag älskar och saknar er så mycket!
/ Mamma

Dagens egobild

2011-12-09T15:34:00.001+01:00

2011-12-09T15:28:00.001+01:00

Joakim står och läser högt för oss ur en tidning. Artikeln handlar om brandsäkerhet, och han slutar inte! Andreas ser däremot av någon anledning intresserad ut... Själv var min plan att plugga. Det gick sådär.

2011-12-09T09:21:00.001+01:00

Att planera ett bröllop

Det finns roligare att göra kan jag ju säga.
Jag verkligen älskar andreas, jag älskar att vi ska gifta oss, jag älskar drömmen om att leva med honom i resten av mitt liv.
Men jag förstår varför många väljer att gifta sig lite i smyg...
När man väl sätter igång sen och allt det tror jag att det blir lite lättare. Men sålänge vi inte har kommit fram till hur stort, exakt vart, exakt när, utomhus/inomhus, kyrka/inte kyrka....Så blir det lite svårt.
Planen ändras hela tiden, vi kommer på nya saker och sen dissar vi de två dagar senare.

Jag vill att det blir mysigt och underbart, inte storslaget. Men det gäller ju också att anpassa sig lite, för vi har ändå släkt och vänner på väldigt skilda håll i landet. Vilket medför att vi faktiskt försöker anpasssa oss lite...men vilken lösning vi än kommer på blir nån av våra sidor lidande.

Fortsätter det såhär i vilket fall blir det inget bröllop till sommaren, för det skulle ju krävas att vi så småningom kommer på hur vi vill ha det. Men plötsligt låter vinterbröllop ack så lockande. Nästa Januari kanske?

2011-12-09T09:06:00.001+01:00

När jag pluggar behöver jag aldrig känna mig ensam. Fast det blir lite kämpigt när de får för sig att ligga på böckerna. Roliga små djur=)

Idag tar jag det faktiskt väldigt lugnt såhär på morgonen. Jag tänker inte göra om gårdagens misstag. Hur roligt det än må ha varit i efterhand!

Idag är det fredag igen och det är på fredagar jag går i terapi.
Jag har faktiskt aldrig fått frågan om jag känner att jag ändrats sen jag började i terapin. Men jag funderar väldigt mycket själv på det. I början tyckte jag att det hände massor. Men just nu känner jag att det står lite stilla. Vilket säkert hör till det vanliga. Men det är faktiskt lite tråkigt när det inte går fram.
Men förhoppningsvis så blir det ändring på det snart. I slutändan är det väl ändå hur djupt jag vågar gå in i mig själv som påverkar hur snabbt det går framåt...

2011-12-08T18:43:00.001+01:00

Dagen började åt helvete dåligt. Imorgon är det dags att lämna in uppsatsen om utvecklingspsykologi.
Jag förberedde(i ungefär 2 veckor) genom att läsa om utvecklingspsykologi. Kunna fakta och lite press brukar göra susen när det gäller uppsatser i mitt fall.

Men hela morgonen gick åt att jag grät...och grät...och grät.
Jag fattade nämligen inte(eller ville inte förstå) hur fan jag skulle skriva den där uppsatsen.
Att tillämpa en eller flera utvecklingspsykologiska teorier på en person. Det gick bara inte in i min hjärna på morgonen.
Jag gick igenom allt, självhat, känna mig misslyckat och fullständig värdelös, såg hela framtiden framför mig, och den var inte direkt skimrande fint, förstod inte vitsen med att ens plugga för jag är så jävla puckad som inte kan förstå hur man skriver en uppsats. Att jag kände allt det, samtidigt som jag ska skriva en uppsats till psykologin är bara det i sig mycket underhållande. Freud hade nog hittat en och annan anledning till mitt beteende!

Numera är jag klar, har kollat på kriterierna ungefär 100 gånger och kunde konstatera att alla punkter, även de på MVG-nivå finns med.

Jag ska aldrig mer försöka förstå någonting på morgonen, och nästa gång går jag och dricker kaffe istället och tittar på någon rolig serie Innan jag börjar plugga.

Magkatarr...

2011-12-05T21:30:00.001+01:00

Vad är det nu då? Jag äter bra, tar det lugnt och så vidare...
Ändå så ligger jag i sängen helt slut av smärta.

Periodvis får jag magkatarrsattacker(jag kallar de attacker då det emellanåt gör fruktansvärt ont) minst en gång i veckan.
Så jädrans trött på det nu. Det värsta är att det inte bara går att sova bort heller, för det skulle krävas att faktiskt somna, vilket inte är så lätt när man har så ont.

Förutom det så har jag pyntat en julgran idag. Den står i stallet. Den är fin....
Var fan är julkänslorna?

Livet, om och om igen.

2011-11-30T21:15:00.001+01:00

Gå vidare då förfan. Kom ihåg att se framåt, att aldrig blicka bakåt!
Hur var det man gjorde nu igen? Mitt förflutna förföljer mig i drömmar.
Jag drömmer mycket om det, om då. Underhållande nog mestadels om 2 människor.
Människor som jag inte visste då, är så förbannat lika...
Eller var, min naiva sida säger fortfarande saker som "människor kan ändras". Hur står den sidan ut med att
vara så äckligt positiv?
Det är minnen som fastnar, minnen som vägrar ge sig. Känslor som vägrar ge sig, hur länge kan man vara ledsen över något? Hur länge kan man önska att det aldrig hade hänt, hur länge kan man bli påverkad av andras känslokalla agerande?

När allting faller på plats, så borde man vara lycklig. Men så många obesvarade frågor, så mycket att försöka bearbeta, en sak i taget.
Det tar sin lilla tid. Jag mår bra i allmänhet, jag fungerar trots allt som en "normal" människa igen. (vilket betyder att jag sköter mitt, jag pluggar, jag jobbar, jag går helt enkelt upp på morgonen och gör det som ska göras)
Även om smällarna kommer, jag skrev en uppsats till psykologin. En som jag blev otroligt nöjd med. Men fick "bara" ett G. Förvisso påpekade hon att den var otroligt intressant och att det var ett "starkt G" men endå, i stunden är det ingen tröst när man trodde sig gjort bättre än så.
Och jag kan hantera det, jag känner att det är ok. Det är helt enkelt så att jag får göra bättre ifrån mig nästa gång. Uppenbarligen fungerar jag.
Men med all den nya fritid jag har (med fritid menar jag att jag inte behöver tänka på att jag är fullständigt misslyckad längre) så kommer även tid för att tänka på sånt som har varit. Och det har varit mycket, en livstid av katastrof.
Drömmarna är där i vilket fall. Och med det påminns jag om allt.

Men jag vägrar ge mig, jag ska bli lycklig.

2011-11-05T17:25:00.005+01:00

Jag har hunnit fylla år sen sist jag skrev...Den dagen var nog bland den mysigaste man kan ha. Vaknade av frukost på sängen av min älskade med massa paket och en rosa fluffig tiara! inte offta det händer=)

Förutom det så har jag börjat plugga igen, vilket är helt jävla underbart. Jag räknade även ut vad mitt snitt kommer bli sen när jag är klar med kurserna... 17,29 är det mest sannolika, men satsar jag på MVG i alla kurser jag läser nu kan jag få upp det en del...tänka sig, jag kanske är pluggis trots allt, det är ju inte fel på mina betyg, bara att jag inte har tillräckligt kurser.

Jag har även varit på halloweenparty.
Att klä ut sig till djävulen kanske inte var det mest fantasirika, men det fick duga. Andreas och Jocke däremot var helt underbart vackra, kommer lägga upp en bild på de en annan dag.

Den osminkade verkligheten

2011-10-21T10:27:00.002+02:00

Idag är en stor dag...det kanske inte låter så stort, men efter min psykologtid idag har jag även tid hos studievägledaren för att ansöka om 3 olika distanskurser.

Livet börjar idag igen..det riktiga verkliga livet. Stress, tider, inlämningsuppgifter...
Jag börjar leva idag. På riktigt igen. Efter så många månader.
det är verkligheten, den äkta verkligheten. Jag är efter idag tillbaka på riktigt. tänka sig.
Och ja, sorg finns med i bilden. Jag lämnar den falska tryggheten som sjukskrivning ger en. Och jag tänker lämna den för gott.

Jag är rädd, för allt som kan hända.

2011-10-20T16:59:00.001+02:00

"Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla.....
De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning." (wikipedia såklart)

Fel i mitt fall, det främsta problemet för mig är att varken jag själv eller någon annan tar mig på allvar alla gånger.
Jag har lärt mig att hantera mina känslor bra. Jag vet(visste) alltsomofftast när jag var "borderline" och när jag uppriktigt blev upprörd över något som är orättvist.
Ibland flyter det dock ihop, blir jag uppriktigt upprörd över något jag anser är fel, så kan det leda till att jag blir "borderlineig". Men det går fortfarande att skilja på de två sakerna. Men nu, inte så säker längre.
Det känns som att man inte tar mig på allvar, att man alltid utgår ifrån att min reaktion måste vara felaktig då jag är psykiskt sjuk. Vad är svårt egentligen? att leva med en psykiskt sjukdom, eller att leva med människor?

2011-10-19T07:26:00.000+02:00

God morgon världen!
Idag blir det nog med all säkerhet en väldigt lugn dag. Jag har igår redan förberett en massa saker så att jag kan ta det lugnt på morgonen. (uppenbarligen väljer jag att blogga då)

Idag ska jag försöka fundera ut vad för sorts bröllop jag vill ha nästa år, och så försöka komma underfund med hur mycket energi det får ta...må låta enkelt, men icke..efter att ha läst en massa om bröllop så har jag iallfall insett att jag Aldrig vill bli bröllopsplanerare, det verkar tungt.

2011-10-18T18:00:00.002+02:00

För ett tag sen skaffade jag mig en piercing igen, tänkte att jag kände att det var dags att lägga upp en bild på det.

2011-10-18T17:22:00.002+02:00

På fredag ska jag träffa en studievägledare och så ska jag söka till lite kurser.

Jag längtar efter att börja plugga igen. Förmodligen mest för att bevisa för mig själv att jag verkligen är tillbaka.

Idag åkte min underbaraste för att packa ihop och flytta ifrån sitt förra hem. Det är jävligt trist. Vad ska jag göra i en veckas tid?

Och där slog funderingen mig, när blev vi vuxna?

Alla ni andra som är lika gamla som mig, känns det inte konstigt?

Hyror, räkningar, handla mat för hela veckan, laga mat, sköta hushållet, gå till jobbet... vad hände?

Det är inte så att jag ogillar det, nu när jag faktiskt klarar av allt det igen så känns det helt underbart att leva.. men det är så otroligt overkligt att jag nu faktiskt är (borde vara) vuxen...

snart så

2011-10-08T08:30:00.001+02:00

Jag har en hel del jag vill skriva om, men hittar inte riktigt den ro jag behöver för att kunna skriva.

Det händer mycket, i min själ och i livet...det börjar verkligen ta fart nu. Vilket jag snart snart ska skriva lite utförligare om...

Idag åker vi iallfall till Norrköping, vilket jag ser fram emot=)

2011-10-02T14:54:00.002+02:00

Semester och hemligheten

2011-09-30T18:18:00.003+02:00

Jag har varit riktigt dåligt med att upptadera, men det är för att jag är iväg på semester=)

Min allra underbaraste älskling och jag är och hälsar på hans släkt, för att det är mysigt, men även för att vi ville berätta att vi har förlovat oss. (det var hemligheten som jag skrev om i ett tidigare inlägg)

Vi ville vänta med att göra det offentligt på internet.

Men nuså=)

Och det planeras bröllop till nästa sommar!=)

2011-09-19T17:28:00.003+02:00

Jag har en hemlighet...jag...har...en...suck

Min mardröm, men det får vara värt det för den här gången. Snart så ska jag nog få berätta!

Jag drömmer massor nuförtiden. Känner ännu mer och är allt från fullständig katastrof till hur glad som helst(näst intill lycklig...när kommer jag våga kalla mig lycklig?)

Jag funderar ibland på om det kan vara så att det är min terapi som gör att allting känns lite nytt.

Jag känner annorlunda, något håller på att hända i mig. Vad händer i ens undermedvetna nu?

Analysera mindre kanske vore läge, men jag är så nyfiken...och stressad, det är dags att leva nu... varför gör jag inte det fullt ut än?

Vad hindrar mig? jag har allt...

Men det är så skrämmande, och det gör ont. Jag är rädd... det är trots allt livsfarligt där ute, det gör så ont när allting går åt skogen igen.

Jag är rädd för att kanske inte vara redo för att klara en till smäll ifall det kommer någon...mitt liv nu är trots allt lite tryggt...lite lite

Underbart...

2011-09-18T15:11:00.000+02:00

2011-09-16T21:55:00.002+02:00

Jag vill leva, jag vill verkligen leva på alla sätt och vis. Jag vill bli någonting, göra storartade saker och förändra min värld.

Men det går så sakta, så otroligt sakta. För varje lilla framsteg kommer det gärna bakslag.

Det må vara något som är en självklarhet för de mesta, men att ta tag i sitt liv, att få ordning och ha kontroll...det är målet. Men när steg som att ringa till någon, eller fixa ett möte eller liknande är ångestframkallande och man känner för att vila i 2 veckor varje gång man åstadkommit ett framsteg, ja då blir man trött.

Det här tar för lång tid. suck

Jag älskar dig!

2011-09-15T18:49:00.001+02:00

sorgen efter att ens barn dör...

2011-09-14T17:55:00.003+02:00

De senaste dagarna har jag fixat och grejat med bloggen en hel del. Idag tänkte jag på varför jag började blogga från första början.

Det är ganska lätt, jag var gravid, jag mådde illa hela dagarna och behövde något kul att göra, så jag skapade en blogg. Ovetandes om hur viktigt det kommer att bli för mig att behöva skriva av mig strax därefter.

Det är otroligt vad omedvetna vi är, alltid. Inte i mina vildaste fantasier skulle jag kunnat tänka mig att jag kommer bli en av de som bär på riktigt tunga sorger. Varför skulle jag tänka så? jag var ju gravid, jag var lycklig.

Jag kan genom att läsa gamla inlägg i min första blogg se en utveckling som är smärtsam.

Det tas så mycket ifrån en människa när man behöver gå igenom djupa sorger.

Det är faktiskt väldigt många saker jag skulle vilja ha tillbaka, framförallt skulle jag vilja ha tillbaka tron på att allt faktiskt kan bli bra, och tron på lycka.

Hur ska allting någonsin kunna bli bra igen, brukade jag tänka. Hur skulle det kunna vara möjligt? jag kommer trots allt för resten av mitt liv behöva bära med mig den tomheten som skapades efter att Leo och Konstantine dog.

Men visst blir sorgen lättare, den avgrundsdjupa förtvivlan som jag kände då för mer än 3 år sen är inte lika avgrundsdjup, det kan nog inte riktigt längre kallas för förtvivlan heller. Det är mer en tyst sorg som lägger sig som en dimma kring hela ens själ.

Den dimma kommer att följa med mig genom hela mitt liv, och det är helt ok. Det är den dimman som får mig att känna, att minnas och att komma ihåg vad det innebär att på djupet kunna älska.

Nu...nu vill jag bara kunna bli lycklig, jag kanske måste lära mig att låta sorg och lycka leka ihop.

Blandar vi sen in alla andra problem, blir allt så mycket svårare...men det är en annan historia.

bara för att gå fullständigt till överdrift

2011-09-14T06:26:00.003+02:00

"Älskling kom med kaffe till mig på morgonen, sötaste"

ok, jag ska sluta nu, behövde bara göra ett sista sånt här töntblogginlägg....

Höst

2011-09-13T17:35:00.000+02:00

Idag gick vi på en promenad i skogen. Hösten är här nu, vilket för många verkar vara något att få en depression över....

Jag är däremot otroligt glad, jag älskar hösten. Äntligen slipper man att svettas, man kan klä sig i massa mysiga kläder och dricka stora mängder te.

Dessutom är förändringarna i skogarna rätt balla att titta på.... vi hittade massa awesome saker att fota.

Jag tänker lägga upp en bild på min underbaraste också, och jag försökte skriva något fint till det. Typ något i stil med att man inte behöver gå ut för att hitta awesome saker att fota, men jag insåg snabbt att det inte är min grej att skriva pluttinuttiga saker i min blogg... bara det här inlägget i sig är tillräckligt pluttigt.

2011-09-12T18:10:00.003+02:00

Min underbaraste är rätt awesome, jag älskar hur min blogg ser ut nu.

Jag har vid flera tillfällen haft en diskussion med folk angående hur det är att ha borderline, och att vara "för" känslig. Nu senast i helgen hade jag ett sånt samtal med någon.

Jag vet inte om jag och min omgivning säger de sakerna för att uppmuntra, och för att få allting att låta lite bättre, men i slutändan kan jag ändå tycka att en hel del av de bör stämma.

Om man nu tänker på att jag alltid känner lite mer(massor mer) i alla situationer, så kan man faktiskt dra slutsatsen att jag känner mer, och fullt ut. Det finns ingen spärr, vilket gör att jag känner Allt. Och det betyder att jag kan få mycket större och starkare upplevelser än andra.

Är det något som måste bort? med hjälp av terapi minska ner på det, neutralisera mina känslor lite mer så att jag bli mera anpassat till samhället, och denna verklighet?

Kanske, förmodligen...jag fungerar ju trots allt inte i alla sammanhang, det är jag fullständigt medveten om. Men om man bara kunde kontrollera, välja själv när man känner fullt ut och när det inte passar sig...ja då skulle jag nog vara en riktigt awesome människa.

Det vore ju något att sträva mot, undrar hur svårt det kommer att bli.

Förändringar...

2011-09-12T13:30:00.004+02:00

Nu har vi gjort om i bloggen ganska många gånger, men jag tror att jag närmar mig det jag vill ha. (iallfall ett tag framöver)

Idag tänker jag göra en alldeles galen grej också, här får ni en bild på mig med de kläder jag har på mig idag OCH jag posar porrigt. (ja, jag lovar att jag slutar med galenheterna snart, men det blev så roligt)

Helgen

2011-09-11T17:28:00.000+02:00

I fredags så var älsklingen och jag i strängnäs och han lekte turist och fotade en massa. Ifall nu någon skulle undra vadfan vi gjorde i strängnäs så fanns det faktiskt ärenden, att leka turist sen var bara en kul grej.

Senare på kvällen var vi och såg på lite teater där Amanda helt klart ägde sönder så jävla hårt, fan vad bra det var, efter det var det såklart lite premiärfest.

(jag, Amända och Elitiis)

Nånstans har jag hunnit shoppa lite nya kläder också.

Det har hänt massa mer, men tyvärr fanns inte bilder på allting. Och att i detalj redogöra för folk vad jag har gjort i helgen, det har aldrig någonsin hänt förr, och det kommer inte ända så ofta nu heller. Men sötaste Jesper tyckte att jag skulle lägga upp mer bilder. Så, varsågod peps!

Vem försöker jag lura?

2011-09-04T20:01:00.001+02:00

Åt helvete med skiten. Det finns liksom inte ork nog till att hantera allting.

Jag hatar att det ska vara såhär, jag hatar att mitt liv kretsar kring total kaos och förstörelse.

Det går så jävla sakta för att nå enda upp då ordet lycka känns aktuellt. Men neråt går det inom sekunder.

och det går Alltid ner förr eller senare...och när det gör det så är det bara att hoppas att det även denna gång ska finnas tillräckligt med ork för att klara att börja om.

Att ha Borderline

2011-09-03T14:50:00.000+02:00

Det är att vara överdriven känslig. Framförallt i nära relationer.

I tidigare relationer t.ex har jag aldrig känt mig helt nöjd. Alltid detta bekräftelsebehov, aldrig känna fullständig tillit. Aldrig känna sig tillräcklig, och alltid ifrågasätta allt den andre gör.

Men endå vara övertygat om att man vill leva med den människan, då den människan är den enda som kan göra en lycklig. Men när kommer lyckan? Aldrig.

Det är en riktigt ont cirkel, näst intill omöjligt att ta sig ur. Tills insikten kommer.

Och steg för steg lärde jag mig att handera mina känslosvägningar.

Oturligt nog var jag i en relation där jag inte fick någon som helst bekräftelse. Så hur mycket jag än ansträngde mig, hur mycket jag än försökte att hålla mina känslor i styr så trodde jag aldrig att jag lyckades.

Jag visste inte hur pass mycket jag faktiskt har utvecklats fram tills nu. Nu när jag är i en sund och underbar relation. Jag får all den bekräftelse man kan önska sig, och mer därtill.

Och jag litar, är nöjd och känner att jag är alldeles bra som jag är. Och lyckan kommer smygandes.

Försiktig, otroligt försiktig. Min relation till "lycka" är ostabil, den är näst intil frustrerande. Men nu kommer den smygandes, försiktig känner jag hopp, glädje och framtidstro. Lycka? snart...

Att bli frisk

2011-09-01T17:55:00.002+02:00

Ironi på hög nivå.

Att försöka komma tillbaka till livet efter att man verkligen lyckats förstöra det mesta är inte

direkt något som hjälper en i tillfrisknaden.

Jag försöker verkligen, i den takt jag nu orkar att ta tag i alla detaljer som behövs för att allt ska gå på rätt väg igen. Men det är krävande, det tär på alla sätt och vis.

Man kan få ångest för mindre kan jag ju berätta.

Jag är mest förvirrad, det går knappt att ens ha koll på vart man ska börja.

Det hjälper framförallt inte att jag ser allt som gått fel som ett stort fet personligt misslyckande.

(hej, jag har trots allt borderline) <---det är lika bra att skämta om det.

Bitter? jag?? Självklart, jag har tröttat ut mig själv idag bara genom att fundera på vart jag ska börja.

Jag behöver klarhet, jag behöver en plan, jag behöver kontroll.

Men jag håller humöret uppe, snart(snartsnartsnartsnart) så borde jag bli frisk. (hur lång tid tar det att bli frisk från sin egen hjärna?)

Jag har turligt nog massor att kämpa för. Det är för att jag Älskar.

Framtidsplanering

2011-08-29T21:49:00.001+02:00

Hur ska man få ordning på sina tankar?

Ett helt liv

2011-08-26T13:55:00.002+02:00

Ibland undrar jag hur lång tid det kan ta att limma ihop sin själ igen.

Jag jämförde min förra relation, den trasiga, vidriga förstörande relationen med en massa saker hela tiden. En tanke jag minns så väl var att jag undrade hur många gånger till jag skulle låta honom krossa min själ, för det tar så lång tid att rätta till det trasiga.

Jag stod där i mina skärvor av krossna drömmar och krossad självkänsla alldeles för många gånger för att jag skulle ha någon ork att komma ihåg alla.

Och jag var ledsen och kände mig otillräcklig, och han kom tillbaka och byggde upp mig igen. För att sen göra om allting en gång till..och igen...och igen.

Jag är fri nu. Fri från att känna mig otillräcklig, fri från den ständiga känslan att allting kan gå sönder igen inom loppet av sekunder, sekunder jag aldrig visste när de skulle dyka upp.

Fri från en syn på livet som får mig att gråta idag, jag trodde att jag visste svaret då. Nämligen att allting kommer att bli skit, och att det bara är att försöka njuta och vila ut sig så gott det gick tills det hände igen.

Men att jag kände så var ju inte enbart för honom. Det var på grund av ett helt liv av fullständig spänning, ett helt liv fylld med ångest och rädsla för vad som kommer att ske imorgon.

Fylld med drömmar som sakta dog ut, en efter en. Ett helt liv fylld av lärdomar som berättar att ingenting spelar någon roll, inga ansträngningar i världen kan rätta till allting.

Han förstärkte bara allt det jag redan trodde veta. Bekräftade att livet var precis det jag alltid hade trott. En lögn, en mardröm, något som man längtade skulle ta slut en dag.

Jag har ett helt livs tankesätt att ändra på. Ett helt livs känslor att göra om och ett helt liv av ångest och rädsla att återställa. Och det är svårt, för jag är där igen, tankar och funderinarna dyker upp igen, När tar allt det vackra slut denna gång?

Sammanfattning

2011-08-25T09:36:00.004+02:00

Jag ligger i sängen med magont och haft det hela dagen. Framförallt när jag går känns det som knivar som hugger mig i magen. Och återigen, ligga i en säng en helt dag är kul Om det är självvalt, men när man är "tvungen" är det så jädrans pisstråkigt att jag inte kan annat än att klaga. dessutom har jag ont.

Men, jag sysselsatte mig med att göra ett litet kollage med bilder som nog kan sammanfatta min sommar lite lite. Eller, mitt liv Efter roskilde kan man nog kalla det lite mer.

2011-08-24T21:45:00.002+02:00

Jag har på senare tid haft massor med tankar om livet. Funderingar och teorier om massa olika saker. Vilket är helt underbart, för det är något som under tiden jag mådde som sämst försvann lite.

Framförallt tänker jag mycket på att jag har diagnosen borderline. Jag vrider och vänder på det, läser och analyserar, försöker se på mig själv och fråga min omgivning. Lär mig mer och mer om mig själv och blir framförallt lugnare.

Men så många saker som går att hitta på internet om borderline är så fruktansvärt missvisande i mitt fall.

Bloggar som skrivs av anhöriga, som säker de också har en anledning att tänka som de gör, men det finns skillander har jag lärt mig. Det är även något min psykolog har sagt, just att det inte betyder att alla med borderline är liknande i vissa situationer, för tänka sig, jag är inte en så hemskt människa som vissa får en med borderline att framstå. Jag fick bara oturen att känna lite för mycket lite för starkt. Och jag tänker aldrig sluta ifrågasätta min diagnos. Jag vill nämligen inte ha den.

Men visst har jag det svårt emellanåt, ångesten när jag inte kan vara helt säker på om jag reagerar med mycket känslor över något för att det finns en anledning, eller för att jag har just borderline och egentligen reagerar alldeles för överdrivet.

Så bland alla försök att hitta mig själv och framförallt lära känna mig själv på riktigt, försöker jag klura på ett sett att få en fungerande vardag.

Jag vill leva, fullt ut och med all lycka, sorg och smärta det innebär. jag vill verkligen tillbaka ut dit.

Livet i allmänhet.

2011-08-06T11:52:00.002+02:00

Livet blev kaos...en mardröm.

Jag hade aldrig någonsin blivit så sviken som jag blev.

Jag hade heller inte mått så dåligt som jag gjorde då på väldigt väldigt länge.

Ett tag var jag övertygad om att jag kommer att lida för det i många år framöver, det tog hårt på mig att bli så sviken. Mycket hårdare än jag hade trott att det kunde göra.

Inte heller hade jag råd att bli utsatt för det, inte nu när jag snart ska börja terapi och är sjukskriven.
Jag har fått diagnosen Borderline ifall någon nu skulle undra, vilket jag är öppen med just för att jag inte tänker ha den diagnosen länge till. Jag planerar att bli frisk inom en snar framtid...

Men i vilket fall som helst, livet gick neråt. Ganska ordentligt.

Att få en diagnos har inte heller gjort mig till det gladaste, ångesten, rädslan för att inte veta vilken del av en själv beror på en diagnos. de äckliga tankarna "vem är jag?"

För att sammanfatta, den första halvan av året var ett rent helvete.

Sen åkte jag till roskilde, och livet tog en helt galen vändning.

Att vara där hjälpte redan som det var, att leva, att bara leva och inte tänka. att bara vara.

Det var underbart, det var helt fantastiskt, det var det bästa jag har gjort på länge.

Man kan leva på de känslorna hela året.

Och inte nog med det, jag träffade någon på roskilde. En fantastiskt underbar människa.

Och jag har enda sen roskilde kunnat sväva på små rosa moln och varit allmänt jobbigt kär.

Och visst fan förtjänar jag att må såhär nu?=)

Så jag har skaffat mig en pojkvän som är motsatsen till allt jag letat efter. (det visade sig att han är allt jag vill ha och behöver istället)

Men visst har jag fortfarande jobbiga dagar, och visst fan hänger allting med mig hela tiden. Men jag känner verkligen att jag kommer att må helt bra en dag och kommer kunna fokusera på att leva och bli frisk nu. Det är min tur att leva nu, och det på riktigt.

det var udda...

2011-04-26T19:16:00.000+02:00

Det slog mig nu.

För att komma till det jag egentligen vill skriva om måste jag nog berätta bakgrunden också.

För flera månader sedan, när jag fortfarande bodde ihop med H men relationen hade tagit slut...typ, så skaffade jag mig ett litet hus att flytta till, men det skulle dröja en liten stund. En helg när min bästaste J var över så hade vi alla 3 en mysig kväll. Ska tillägga att J är även mitt ex sen tidigare.

J och H hade hunnit bli ganska bra kompisar så när fundringen dök upp att J skulle flytta in till H och mig när jag endå var på väg att flytta därifrån var inte det mest långsökta..sagt och gjort.

En stund bodde vi alla 3 tillsammans och man kan nog säga att en udda version av vänskap skapades.

Vi kunde göra det mesta tillsammans...vi gjorde det mesta tillsammans. eller..vi gjorde nog Allt tillsammans.

Sen så flyttade jag därifrån. Men inte på riktigt, jag har varit där mer än hemma.

Den här tiden var speciell. Jag skulle nästan vilja påstå att vi blev som en liten familj. Det kändes tomt när någon fattades.

Vi hade väldigt roligt tillsammans, och framförallt var det nog den mest avslappnade relationen man kan tänka sig ha till sina vänner.

Men nu är den sagan slut. För alla ska bo åt varsitt håll, och det inte ens nära varandra.

I helgen så hjälptes vi alla åt med flytt och städning. Och det kändes inte verkligt då heller. det känns fortfarande inte verkligt.

Lägenheten är nästan tom, på lördag ska nycklarna lämnas. Men det är ändå hemma på något sätt.

Jag tror att vi alla tre kommer ha svårt att vänja oss vid liv "utan" varandra. Det blev intensivt, det var underbart.

Det gör mig ledsen att något som kändes så perfekt är över av praktiska skäl. Verkligheten hade tydligen åsikter.

Men det har varit en period i mitt liv som jag alltid kommer att minnas. Vissa saker är speciella, det här var speciellt.

2011-03-05T10:17:00.002+01:00

Brev till mina döda barn

I sommar så blir det 3 år sen jag förlorade er. Det är helt otroligt hur snabbt tiden går.

Då trodde jag inte att det någonsin skulle gå att ta sig igenom det, att överleva, att känna glädje någonsin igen.

Jag har fått kämpa mig igenom en hel del svackor sen dess. Men även bra tider.

Men vad det än är som händer så tänker jag på er.

När allting känns som värst så försöker jag att minnas glädjen, den fullständiga lyckan ni gav mig när ni var i min mage. Och jag inser att det visst är värt att kämpa.

Men när döden blandar sig in i mitt liv så tänker jag på er extra mycket.

Nu har döden blandad sig in igen. En av hästarna i stallet ska tas bort på tisdag.

Det är tungt. Och man påminner sig själv så otroligt om vad sorg egentligen handlar om.

Och jag saknar igen, något så fruktansvärt mycket.

Önskan att ni vore hos mig. Den finns varje dag, men blir så mycket starkare nu när saker handlar om döden igen.

Det är en del av livet att människor och djur dör. Men det är inte lätt för det.

Och dessutom ska det inte vara en del av livet att barn som inte ens hunnit få leva ska dö.

Och det känns orättvist igen.

Jag älskar er, så otrolig mycket och jag kan än idag förbanna allt för att det har hänt.

Men jag glömmer aldrig. Aldrig någonsin. Jag lärde mig vad det innebär att älska, att vara beredd att dö för någon. Att känna som en mamma helt enkelt.

Att tänka på er handlar inte längre om att känna sorg, det handlar om att minnas. Och det är många glada minnen.

Ett minne jag har tänkt extra mycket på nuförtiden är när jag på min mammas födelsedag(förlåt mamma att jag fick din dag att handla om mig:P) berättade för eran gammelmormor och morfar att jag var gravid.

Eran gammelmormor blev så glad och fick tårar i ögonen och höll om min mage.

Det var inte bara jag som kände lyckan över att ni fanns. Ni var så önskade barn kunde bli.

Så efterlängtade.

Så älskade.

Jag kommer alltid att älska er Leo och Konstantine

/Mamma

2011-02-27T16:02:00.002+01:00

Eiwy

Kattungen jag skaffade i somras har blivit stor katt nu=)

Det är så otroligt komplicerat

2011-02-24T22:08:00.002+01:00

Ni skulle inte förstå hur mycket jag än försökte förklara.

Vad formar en människa?

Jag tänker mycket, jag drömmer ännu mer, och allting är bara ett kaos.

Men det känner jag igen, från förr. Från en tid då jag inte var "sjuk" Jag har alltid varit kaos.

Men det är nånting mer i mitt kaos. Det är en tyngre känsla denna gång.

Depression är det inte, det skulle jag känna igen.

Det är heller inte de konstiga föraningar jag har haft förrut om att någonting är på väg att hända. (det visade sig att jag hade rätt varenda gång)

Vad är den här känslan som är ny?

Det är som att jag inte tänker med ord... utan jag känner alla mina tankar. Skulle någon fråga mig vad jag tänker på skulle jag inte kunna svara. Hur förklarar man vad en känsla innebär?

Hur förklarar man att man kan vara glad, men endå känna en tyngd, en tyst påminellse om att det inte alls är bra.

Tyst påminnelse.

En tyst påminnelse för alla gånger jag blev sviken, som både barn och vuxen.

En tyst påminnelse om att livet tog helt fel rikting.

En tyst påminnelse om att allt man än försöker sig på så krossas det på ett eller annat sätt.

En tyst påminnelse om att alla dör...förr eller senare

En tyst påminnelse om att människor försvinner...förr eller senare. När försvinner du för gott? Det är en tidsfråga..men du är på god väg.

Hur många gånger kan man kasta en vas i marken tills det verkligen verkligen inte går att limma ihop den igen?

Vad är min siffra? Har jag någon gång kvar, eller har jag slösat på allt för redan länge sen?

Det är mer än så, det är alltid mer än så. Mitt inre skriker, som om det försöker berätta något för mig. Och jag vet inte vad det är.

Berätta för mig vad det är.

Hejdå

Det där med livet och framtiden

2011-02-23T13:40:00.002+01:00

Sakta men säkert börjar jag ju komma underfund med hur man lever.

Jag har ganska bra koll på de praktiska sakerna i mitt liv..eller, jag börjar få det iallfall.

Men en sak stör mig. Och det är kommentarer om "men det kanske passar dig, det kanske du ska satsa på" Jag har hört det, om många olika saker på senare tid.

Bara för att jag gillar något, eller tycker det är kul att prata om vissa saker betyder det inte att jag vill ägna resten av mitt liv med det.

Jag tycker om barn "du kanske ska jobba med det då?"

Jag tycker om att pyssla med bilar "har du funderat på att bli bilmekaniker?"

Jag är ganska bra på att analysera "har du inte funderat på att bli psykolog?"

osv.

Jag sysslar med hästar just nu, och har sysslat med lite teater. Men av några underliga anledningar verkar inte det intressant nog för att peppa mig att jobba med det.

Och skulle det stanna vid de kommentarerna skulle det ju vara ok. Men följdfrågorna "varför inte" "men du kan ju fundera på det".

Det räcker. Som om livet inte stressade mig nog så mycket.

Nej, jag tänker absolut inte jobba som dagisfröken.

Nej, jag vill inte bli bilmekaniker, kan man inte ha ett hobby utan att göra ett yrke av det?

Nej, jag tänker inte bli psykolog, det är jag alldeles för trasig för.

Jag gillar att jobba med hästar. Och alla gånger någon tycker jag borde syssla med annat känner jag det som en diss mot det jag verkligen vill göra.

Varför envisas vi människor alltid med att aldrig tycka att någon är tillräcklig. Jag har säkert också gjort det många gånger. Men hur kommer det sig? Istället för att peppa någon och tycka det den gör är bra, så ska vi komma med massa andra förslag om vad personen ska göra. Inte så konstigt att så många ungdomar inte vet vad de ska göra med sina liv.

De får ju inte ens en chans att bevisa att de verkligen gillar en sak, för snart kommer någon och tycker att något annat skulle passa så mycket bättre.

Det handlar inte om ointresse för livet, det handlar om att man blir handlingsförlamat för att vad man än gör inte duger.

Det var lite funderingar som slog mig nyss...

Hejdå

Det där med Piller

2011-01-26T15:48:00.002+01:00

Det har varit en spännande period med psykmedicin i mitt liv. Som jag nu tänker lämna bakom mig.

Att äta de hjälpte verkligen i början. När allting var för mycket och man inte orkade känna längre så var det precis vad jag behövde. Det hjälpte mig att tänka på jobbiga saker utan att må alldeles för dåligt av det.
Men ju längre tid det gick ju mer blev jag frustrerad över att jag inte kände någonting.

Så även fast jag fullständigt litar på läkares bedömning av hur man ska äta medicin valde jag att ta det i mina egna händer och trappa ner. Till min stora förvåning mådde jag bättre och bättre ju lägre doser jag tog.
Numer kan jag säga att jag har slutat med de helt.

Kännslorna är tillbaka, på gott och ont iofs. Jag kan bli fruktansvärt glad över saker igen, sådär tårögd glad för vackra ting och situationer, men jag kan även bli väldigt arg och upprörd igen.
Vilket dock alltid har varit en del av mig och mitt liv. Så visst kan jag leva med det.
Bara jag får känna så kan jag leva med vad som helst just nu.

Vad jag dock märker är att det är lite svårt att kontrollera alla kännslor.
Visst har jag haft de förr, men jag har aldrig haft en paus från de tidigare. Så ibland fövånar jag mig själv över hur starkt jag kan känna för vissa saker.

Men jag tänker som jag skrev tidigare ta mig igenom det här. Denna gång ska jag inte låta nånting hindra mig från att må bra.
För helt ärligt, jag har förtjänad det vid det här laget.
Nått år av paus från hemskheter skulle sitta riktigt fint nu.
hejdå

2011-01-23T14:33:00.001+01:00

Nya saker i bloggen...dock blev Bilderna jättesuddiga där uppe. Är det nån som vet vad det skulle kunna bero på, skriv gärna till mig och berätta vad jag kan göra åt saken=)

Nu Är det min tur!

2011-01-23T13:13:00.002+01:00

När livet ändrar riktigt så fort att man inte ens hinner med. Vad gör man då? Jag väljer att hänga med. Låta livet återigen leka med mig bäst det vill. För denna gång kan det bli riktigt bra.

Jag upptäcker nya saker varje dag. Jag upplever nya kännslor varje dag. Det Är min tur nu!
Ett år ur mitt liv har försvunnit. Jag kunde inte leva, jag kunde inte känna, jag kunde inte fortsätta. Men jag vägrar låta det vara så nu. Jag tänker ta mig tillbaka in dit, jag tänker bevisa för världen att jag minsann är bäst.

Det är dags för förändringar nu, det är dags att inse att livet är pissigt och att den enda vi kan göra är att acceptera det och rota efter de små guldkorn alla har i sitt liv.

Jag är tillbaka! Och den här gången ska jag slåss med mitt liv för att stanna.

Det kommer att ta tid, det är jag medveten om, man vaknar inte upp en morgon och är frisk. Men man kan vakna upp en morgon och inse att det är dags att bli det.

Och denna gången ska jag göra allting rätt, mitt liv behöver bearbetas, jag måste få gå igenom alla hemskheter en gång till i mina tankar för att sortera in de rätt.
De ska vara minnen, inte kännslor som jag känner än idag.

Mitt livs största utmaning påbörjas nu.

2011-01-03T11:48:00.003+01:00

Om jag vore frisk. Vem skulle jag då vara?

Hur mycket utgörs min personlighet av att jag inte är frisk?
Vem skulle jag vara om jag inte hade "ångest och depression" Nånting som har föjlt med mig i många många år.

Människor jag känner idag, skulle de fortfarande gilla mig om jag förändrade en del av mig själv?

2010-11-15T21:39:00.002+01:00

Året är över snart. 2010, vilket konstigt år det har varit.
I början av året minns jag att jag fortfarande var en fungerande människa. Jag minns när jag pluggade tillsammans med jocke, skickade in prov och uppsatser och betalade räkningar i tid.
Jag fikade med vänner och var ibland ute på kvällarna. Jag träffade nya människor och levde nog ett ganska typiskt för en 21 årings liv.

Men nånstans blev det fel. Plötsligt slutade allt det och jag var både okontaktbar och vägrade plugga eller ens öppna mejl.
Nåstans fortsatte jag intala mig själv att jag pluggade och det var det jag sa att jag gjorde när nån frågade.
Och däromkring försvinner även sambandet i olika händelser. Jag minns enstaka ögonblick. Men den röda tråden finns inte i året 2010.
Verkligheten skulle lika gärna kunna vara en dröm. En händelse från i sommras är lika oklar som en händelse förra veckan.
När jag ser tillbaka är allt lite dimmigt. Ögonblicket just nu är inte mera verklig. Framförallt inte nu när jag lider av en yrsel som vägrar ge sig.

Jag sökte hjälp nånstans där i början av året, och har rullat omkring i detta frågetecken som är psykvården. Jag gick på några samtal i eskilstuna under sommaren men de ledde precis ingentsans. Jag är bortglömd.
Kan det vara att jag inte är så allvarligt sjuk? jag minns när psykologen viftade bort poängen jag fick på ett papper med massa frågor om mående. "det verkar som att du i allmänhet skattar ganska högt, så det är inget att gå på"
Skattade jag högre än jag kände? Men det kändes som att jag skattade lägre.
Är det en 3, eller en 4 på "oroskännslor" det är fanimej en jävla 10.
Jag var visst inte sjuk nog för de.

Verkligheten är en dröm...eller var det tvärtom? Jag är listat hos kronofogden och misslyckades kapitalt med kurserna jag läste då. Men i slutändan är inte det, det värsta.
Mina perioder av isolering, min rädsla för värdlen utanför, min panik inför framtiden.
Att aldrig komma ett steg längre, utan bara glida bakåt, bakåt.
Att vara såpass medveten om att man är den där som misslyckades när alla andra pluggar till nått storartat, reser jorden runt, eller tar ett år på andra sidan jorden.
Och var är jag?

Nånstans 2010 fick jag dock hjälp. Jag har hittat en läkare som tar mig på allvar. Det är, även om det inte verkar så, något storartat för mig. Det är min resa runt jorden, då det är min bro till verkligheten.
Jag ska på fredag få börja gå hos en psykolog, tack vare min läkare som inte la mina papper i en hög på skrivbordet och glömde bort mig.

Är jag utvikande igen? Förmodligen alldeles för mycket, men jag står kvar vid att jag tror att det jag har att säga skulle kunna hjälpa någon. Jag skulle gett allt om någon skulle våga vara lite mer utvikande.

det finns så mycket att skriva om vad jag går igenom, men tankarna fladdrar iväg och jag har svårt att fokusera. När jag försöka tänka tillbaka i tiden blir jag yr, när allt är en dimma kan det bli svårt att försöka se igenom den en längre stund.

Men det finns självklart saker jag ser tydlig framför mig. Speciellt nu när julen närmar sig. Och även så nyår. Hela december är en sån där tuff månad. Även om jag älskar julen.

Men december får mig också att le, speciellt när jag tänker på att peps och jag brukade småbråka om hurvida det är jobbigt att vara decemberbarn eller inte.

Mina underbara små änglar skulle blivit decemberbarn, och jag saknar de om det nu är möjligt ännumer när jul och nyår närmar sig.

2010-08-29T22:23:00.003+02:00

Jag finns fortfarande. Trots att jag lever mitt isolerade liv.
Men det är för att jag är rädd. Rädd för världen utanför.
Rädd för livet. Livet förde mig hit. (sjukskrivning, medicin, terapi, rehabilitering)
Ord som panikattacker och personlighetsstörning snurrar i mitt huvud. De använder såna ord om mig. Vem är jag? vem har jag varit? vem har jag blivit?
Svar. Ge mig svar, jag behöver få leva igen. Vara ung.

Men när allt kommer omkring så vet jag att allting kommer gå bra.
Jag har fått tillbaka min saga. Min underbara vackra kärlekssaga. Efter så lång väntan så står jag vid punkten där ord som älska används.
Det hände, det enda jag önskade mig under så lång tid hände.
Då inser även jag att det finns en chans för mig att komma tillbaka.
Men det kommer behövas tid, och superkrafter av mig för att ta mig igenom det här.
Men just nu måste jag bara få veta att jag lever. att jag finns. Att jag betyder något.

Jag vet att det är löjligt och trångsynt för många, men i slutändan, är inte kärlek det vi behöver mest av allt?
Veta att vi är älskade? Veta att vi älskar.
Är det inte det våra själar är gjorde för?
Jag vet att jag älskar. Jag älskar mina döda barn, mer än allt på denna jord. Jag lärde mig det, den smärtsammaste vägen man kan tänka sig. Men jag andas, jag lever. Och jag älskar så mitt hjärta värker. Ni lärde mig vad det betyder att älska på riktigt.
Jag älskar min mamma, som fått gå igenom så mycket på grund av mig. Men hon står där, stadigt och uppmuntrande och finns där för mig varenda steg jag tar. Och jag ska göra henne stolt en dag!
Jag älskar mig syster, trots att vi är långt ifrån varandra just nu. Men att tänka på henne får mig alltid att inse att vad som än händer blir jag aldrig ensam. Och jag saknar henne varje dag hon inte är med mig.
Jag älskar min allra bästaste vän. Jocke, du är så mycket mer än du kan ana. Du är mer än bara vän och pappa till mina barn. Det går inte att tänka mig ett liv utan dig. Du är allt man kan drömma om i sin bästa vän. Du är liksom morre ju!:D
Jag älskar min saga. Min vackra kärlekssaga som stöttar mig varenda sekund av varenda dag.
Utan dig skulle jag vara förlorad. En dag ska jag bevisa för dig att det var värt all ansträngning.
Men nu får du leva med att jag bara kan ge dig mitt hjärta, jag älskar dig. Och jag vill leva med dig. Jag vill bli din fru en vacker dag och föda våra barn och bli lycklig med dig. Jag tror på oss. Jag slutade aldrig tro på oss.

Och, jag älskar mina vänner. Jag vet att jag har varit borta ett tag nu. Men det går inte en dag då jag inte tänker på er.
Elita och Amanda, var inte sura på mig. Var inte ledsna för att jag inte hör av mig.
Jag behöver lite tid just nu, men jag saknar er, så otroligt mycket. Snälla glöm inte mig.

2010-07-28T13:33:00.002+02:00

Snubblade över de här när jag googlade på mitt namn. (idag= brist på liv)

http://ekuriren.se/kulturnoje/1.356600-en-gala-for-livet-i-magen?articleRenderMode=image&image=bigTop

http://folket.se/kulturnoje/1.356286

2010-07-26T17:42:00.001+02:00

SAGOR

Vad gör jag?

2010-06-16T21:17:00.002+02:00

Det jag gör mestadels av dagen är att känna efter. Och jag brukar veta vad som är rätt.
Men nu, nu vet jag inte.
Jag tar en dag i taget...
Jag gör nog det för första gången i mitt liv. Jag tar ett steg i taget. Jag tar ett andetag i taget.
Och om jag nu lyckas ta mig igenom den här tiden med små små steg, och överlever, så kommer jag mest troligen bli den mest fantastiska människan i världen. (hej possitivt tänkande)

Saken är den, jag ser det inte. Jag ser att det är jävligt många steg jag måste ta. Men jag ser inte slutet på det här.
Jag bestämde mig idag för att verkligen göra min blogg till det mest utvikande som finns.

Jag ska skriva om vägen till det folk anser är "lycka"
Vilket för mig kommer innebära psykologer, terapi och medicin.

Vad har hänt?
En del säger depression och ångest.
Jag säger Livet.

Det är egentligen ganska enkelt. Jag har fallit isär. Jag har gått sönder helt enkelt. Det sorgliga med det är inte Att det har hänt, utan att det är så enkelt när det händer och går så fort. Men att bli hel igen är en helt annan femma. Plötsligt sträcker sig den där oändliga långa vägen framför en som man måste ta för att komma fram.

Det är jag själv som har valt att ta tag i mina problem. Även fast det skulle behövt göras för länge sen. Men det skulle inte ha hjälpt då. Nu idag vet jag att jag måste få hjälp för att hitta tillbaka till den jag vill vara.

För jag har den fantastiska bilden av människan jag vill vara.
Jag vill vara vacker och smart (vilken många som tur är anser att jag redan är, men för att jag ska känna så helt krävs det att några kilo försvinner)
Jag vill vara en fin människa, en som hjälper, en som finns där. En som bryr sig och som kommer med massa awesome idéer hela tiden och gör världen till en bättre plats för de som står närmast. Jag vill veta att när människor tänker på mig när jag dör så får de en varm kännsla i hela kroppen.
(och nej, det innebär inte att min aggresiva galna och fullständig kaotiska sida ska försvinna, det är trots allt en del av mig)

Men just nu känns det mer som att jag är ingenting. Jag har tappat fotfästet, och jag kommer behöva tid. Massor med tid. Och förstående människor.
För jag kommer att försvinna emellanåt. Sluta höra av mig och bara ignorera alla. (med andra ord det jag har gjort på senare tid)

Och vem vet. Att jag är så fruktansvärt utvikande igen kanske hjälper någon en dag som snubblar över min blogg att inse att även fast vägen ser lång och omöjlig ut så går det att ta den. Så, jag ska bli bättre på att upptadera och börja skriva om det som faktiskt spelar roll.

2010-06-03T09:36:00.000+02:00

Brev till mina döda barn

2010-05-30T20:54:00.002+02:00

Hej mina änglar.
Idag är det morsdag. Jag tänkte på det några gånger idag.
Men det slog mig aldrig att det ju faktiskt är Morsdag, altså en dag för mammor. Även mig.
Det slog mig nu. Jag är ju mamma.

Det är snart 2 år sen ni dog. Och jag minns det än idag med stor sorg.
Det känns inte fruktansvärt att tänka på er. Tiden då man bara bröt ihop och inte förtsod varför man skulle drabbas av det här verkar gå mot sitt slut.
Men jag minns, varje dag.
Jag minns kännslan av att ha er i min mage.
Jag minns när jag låg i sängen och klämde lite på min mage en dag och plötsligt mer eller mindre skrek rakt ut och sa "Jocke jocke, känn här, trycker man så kan man känna exakt vart den ena ligger" Idag vet jag att det var du Konstantine som man så tydligt kände genom huden.
Du låg offta väldigt långt ner.

Samtidigt som det känns som igår och jag minns så väl så känns det som ett annat liv.
Men jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig. Ni är mina barn.

Sommaren börjar nu i full fart. Det är den andra sommaren sen ni dog. Och det känns lika tungt iår. För 2 år sen var jag gravid, jag kräktes massor och mådde alltsomoffta inte så bra fysisk.
Men jag minns lyckan ni gav mig.
Det är nog den lyckan som håller mig igång, det är den som får mig att ta mig igenom morsdag, sommar, datumet ni dog, datumet ni skulle födas.
Jag vet att ni är döda. Att ni aldrig kommer finnas i min fam, men jag vet att ni har varit verklighet. Ni har varit mitt liv.

Ni är det bästa som har hänt mig. Även att dagen ni dog var den värsta dagen i mitt liv kan inte förstöra det jag känner.
Jag vet hur det är att älska något så mycket mer än vad man kunnat tro.
Jag tänker på er idag.
Jag älskar er idag.
Jag saknar er idag...
Och jag kommer att göra det varenda dag till.
Vissa dagar är helt klart tyngre än andra.
Jag älskar er Leo och Konstantine
/Mamma

2010-05-19T10:47:00.002+02:00

Ge mig inspiration! Ibland känns det som att jag har massor att skriva. Men som nu så känns det som en tom tid.
Jag försöker vara glad och känna mig pirrig och kär och allt sånt.
(äh, ja...ett sånt där alldeles för ärligt inlägg igen)
Men allting verkar mest hända i hjärnan.
Och det gäller allt.

Vackra platser, underbara stunder. solsken, sommar. Jag vet om att det är underbart och jag kan tänka det. men jag känner det inte.

För några dagar sen var mamma och jag vid världens finaste plats. Jag såg och förtod det, men jag kände det inte.
Det känns mest som att jag är medveten om hur man ska reagera på vissa saker. Altså gör jag det.
Om man tänker sig hur jag fungerar en gång.
Vad händer när jag blir arg? ju, jag blir helt jävla rasande och kan knappt kontrollera mig.
Vad händer när jag blir ledsen? Jag gråter i flera timmar utan att riktigt veta varför...
osv. osv.
Numera känns de saker mycket mera "tråkiga" Blir jag arg, så blir jag det lite. Inte särskild mycket. Blir jag ledsen, sitter jag mest och stirrar rakt fram några minuter.
Glädje då?

Eller, vad vill jag säga med det här inlägget?
Ju att det nog är just därför jag inte skriver. Jag känner ingenting, och för att skriva såna där bra och djupa och genomtänka inlägg måste jag känna.

Folk har alltid sagt att man ska lyssna på sina kännslor. Och blablabla.
Jag lyssnade på det och litade helt och fullt ut på mina kännslor. Alltid! Sen får man höra att man inte enbart kan lyssna på sina kännslor. Man måste tänka lite också. Och visst gör jag det, men i slutändan har jag aldrig lyssnat på min hjärna.
Nu då?
Jag är förvirrad, jag känner mig handlingsförlamat, jag behöver känna igen.

2010-05-08T22:25:00.001+02:00

När man för 2 sekunder känner en kännsla vill man berätta den för världen.
Alldeles nyss hade jag en sån kännsla. Men den försvann lika fort. Men jag vill berätta om den
Én kännsla av att det är nu eller aldrig.
Vad är det värsta som kan hända i livet?
Räkna ihop det gånger 10. Och bara fortsätt andas.
Andas!

Vad spelar allting för roll i slutändan? Lev.
Gör det mest oväntade du kan. Berätta för människor...människan
Säg som det är. Gör det alltid.
Försök förstå...försök.

Vad handlar inlägget om? Jag vet inte. Det är ord som kommer till min hjärna och behöver skrivas ner.
Det är livet.
Det försöker berätta för oss hur vi ska leva. Vi måste se det? Vi måste våga chansa, vi måste våga vad det är vi vill. Vi måste våga leva.
Gör vi inte det är det för sent. Och vi kommer aldrig komma tillbaka till denna punkt då vi vågar.
Första stunden du får för dig att du vill göra något. Att du vill säga något. Gör det, för imorgon kan det vara för sent.

När jag var gravid trodde jag aldrig att någonting skulle kunna vara för sent. Jag förstod aldrig att jag kanske aldrig skulle få chansen att berätta för mina barn hur mycket jag älskar de. Hur önskade de var. Men jag fick aldrig chansen.
Idag får jag leva med hoppet att de förstår iallfall.
Men det räcker inte. det kommer aldrig att räcka. Döden kan komma närsomhelst.
och vi måste inse att vi måste hinna före den.
Lura döden. Hinn före den och säg som det är, eller lev som du vill leva. För det är du värd i den här skit världen.
Oddsen är emot precis allt. Oddsen att du finns är så små att det inte finns siffror för de. Är det possitiva eller negativa odds? det återstår att se.
Men vi måste inse att vi har mer att göra än det här så...Lev!

2010-05-06T14:40:00.002+02:00

"Varför söker jag inte lyckan, när jag har lärt mig av människorna att det är det målet som är värt att ha? Varför ska jag utsätta mig för risker på en väg som andra inte väljer?
När allt kommer omkring, vad är lycka?
Kärlek, svarar man. Men kärleken för inte med sig och har aldrig fört med sig någon lycka. Snarare tvärtom, den är en ständig ångest, ett slagfält, otaliga vaknätter då man undrar om man hr valt rätt. Den sanna kärleken består av extas och lidande.
Frid, då. Frid? om vi betraktar modern, så är hon alrig i vila. Vintern kämpa mot sommaren, solen och månen möts aldrig, tigern jagar människan, människan räds hunden som jagar katten som jagar råttan om väckr avsky och skräck hos människan.
Pengar ger lycka. Nå, då skulle alla människor som lever i överflöd sluta att arbeta. Men de fortsätter, än mer frenetiskt, som om de var rädda att förlora allt. Pengar lockar pengar, det är sant. Fattigdom kan skapa olycka, men inte tvärtom.
Jag sökte lyckan under en lång period av mitt liv - nu är glädjen det enda jag önskar mig. Glädjen är som den sexuella leken, den har en början och ett slut. Jag vill ha njutning. Jag vill vara nöjd - men lycklig? Den fällan går jag inte längre i."

Paulo Coelho - Häxan från portobello

Blablabla, tankar från förr och funderingar om vem jag är idag

2010-05-03T14:55:00.003+02:00

Förstå att det snart är ett år sen jag tog studenten.
Allting har förändrats.

Men just nu, för exakt ett år sen så bodde jag i lägenheten med jocke. Vi var säkra, vi var förlovade, vi trodde att vi verkligen älskade varandra. Då kanske vi fortfarande gjorde det?
En form av kärlek som vi senare kom underfund med inte kunde hålla ihop oss för resten av våra liv. Men som vänner kan den det.

En månad senare, när vi tog studenten så var det som att vi behövde få ett avslut på alla sätt och vis. Var det skolan som höll ihop oss? Vi höll trots allt ihop hela gymnasietiden. Undermedvetet kanske vi visste att vill vi göra slut, bör vi vänta till studenten, annars blir det så komplicerat. Vi båda var rädda, kan man göra slut med någon man har varit med om det vi har varit med om?
Men det tog slut.
Och för mig började livet. Eller, det var vad jag trodde och tänkte.
Jag läste igenom min blogg idag.

Studenten förändrade precis allt. Gymnasietiden var slut, relationen mellan mig och Jocke tog slut, jag träffade någon som visade mig en ny värld.
Vad vill jag komma fram till?
Herregud vad naiv jag var för inte ens ett år sen.
Sagor.

Vad är det med mig idag? jag går igenom steg för steg vad som har fått mig att bli jag. Är det alla possitiva upplevelser som har påverkat mig mest, eller är det alla negativa?
Vad skulle ha hänt, hur skulle jag vara idag om jag t.ex aldrig hade skickad det där smset.
Det skulle betyda att jag skulle tillbringat studenten på ett annat sätt.
Det är inte säkert att Jocke och jag någonsin tagit till oss modet och gjort slut, trots att båda skulle velat.
Jag skulle aldrig upplevt den där världen.
Vilket skulle gjort att inte träffade människor jag träffar idag.
Jag skulle vara en annan människa. helt klart.
Kan ett endaste skitsms förändra hela ens framtid? Det tror jag alldeles säkert.
Men hur skulle livet kunnat se ut då?
Förmodligen lugnare, stabilare. Jocke och jag skulle försökt bli gravida om relationen inte tagit slut av sig själv. För det som höll oss ihop var våra döda barn, tanken på att få barn igen. Vi skulle nog forsatt försöka dagen jag fick reda på att jobbet jag hade på g då sket sig. För det var trots allt det jobbet som fick oss att sluta.
Jag kanske hade blivit gravid igen. Allting kanske hade gått bra. Då skulle jag nog idag bo i den där lägenheten med Jocke och vara höggravid idag.

Ångrar jag att jag skickade smset? ibland. Skulle jag inte gjort det skulle så många många sårande ord och handlingar kunnats undvikas.
Men mestadels ångrar jag inte det en endaste sekund. För det gav mig 2009.
och det ska bli förbannad svårt att slå det året.

Åhh, herregud vad jag håller på idag. jag måste ta tag i mitt liv. Jag måste, måste, måste.
Men jag är inte redo än. Förstå att jag inte är redo.
Jag känner mig som att jag står bland människor som alla har lyckats, som lever ett sånt liv som förväntas av samhället. Och varenda en av de personer tittar på mig med avsmak. varenda ansiktsutryck berättar för mig att en sån som jag är meningslös och borde inte existera.

Jag vill inte leva det livet. Jag tänker inte bli en anpassad person som gör det som förväntas av mig. Aldrig någonsin.
Jag vill inte utbilda mig till något bara för att tjäna pengar. Utbilda mig till nått jag inte ens tycker är kul.
Jag vill inte ha ett 7-16 jobb. Jag vill inte betala räkningar varje 25:e och veta exakt hur mycket jag kan slösa varje vecka för att det ska räcka precis. Och veta att nästa månad blir exakt samma dag.
Jag vill inte stå där och till slut ha exakta rutiner jag håller mig till varje dag.
Gå upp, dricka kaffe, ta sig till jobbet. Komma hem, dricka mer kaffe så man orkar vara social på kvällen.
Veta att på helgerna kan man slösa lite av pengarna man tjänar av jobbet man har pluggat till, men som man inte ens tycker är kul.
Men folk skulle vara stolta om jag fick ett välbetalt jobb för att jag gick på universität och blev något. För det är bara så man kan bli någon.
Men jag Är redan någon. Ser ni inte det?
Jag vill inte köpa ett hus på landet som man sen aldrig mer flyttar ifrån för att det skulle vara krångligt att sälja det. Jag vill inte att mina barn ska bli som alla andra barn, för att jag innerst inne tycker att om folk tycker att mina barn är udda så är det mitt fel.
Jag vill inte undra vad som kunde ha blivit av livet om jag levde på impuls. Om jag vågade vara fattig.

Förstå, jag kommer aldrig bli någon, ni som anser att man behöver ha studerat till något för att bli någon. Förstå att jag aldrig kommer ha pengar, för jag föredrar livet.
Förstå att jag för alltid kommer att göra fel beslut, för att jag tror att det finns en chans att det kan göra mig lycklig.
Förstå att jag vågar leva det liv så många av er vill. Men inte vågar.
För jag är inte feg. Jag är livrädd för varenda steg jag tar. Men jag är inte feg. Och jag vågar.
Och så finns det de som säger att jag aldrig kommer bli någon.
Det är precis det jag redan är. För allt det jag skriver är allt sånt som ingen vågar säga högt.

2010-04-29T14:56:00.000+02:00

svarthårig igen

Förändring

2010-04-28T08:39:00.002+02:00

Det är nya steg i livet. Ibland så går man igenom perioder i livet som visar en nya vägar.
Jag vet inte varför jag är så glad, varför hela jag bara blir mer och mer avslappnat. Varför jag vågar tänka på mig själv.

Eller, jag kanske vet varför. Du och jag var inte bra för varandra. Enkelt. Jag vågade inte tänka på mig själv i första taget för att jag var rädd att du skulle försvinna. Jag gav upp en bit av min själ. Det är inte ditt fel. Inte alls. Men nu försvann du. Och dessutom på riktig. Äntligen på riktig.
Sålänge du fanns i bilden kunde jag inte fokusera. Jag var övertygad om att jag inte ville leva utan dig. Helt fast. Och du släppte heller inte taget. Fram tills nyligen trodde jag att det är så, att jag behöver dig, att jag älskar dig och vill leva med dig. Men det är inte sant. Jag trodde det in i det sista för att ingen släppte taget. Jag fastnade i kännslorna.

Men jag är fri nu. På riktig. All ångest, all förtvivlan, allt önskande och samtidigt hat. Borta.
Du kommer vara viktig för mig länge, för alltid förmodligen. För det jag upplevde sommaren 2009 är en sak jag kommer att minnas. för alltid. Den sommaren är jag tacksam för.
Du gjorde hela 2009 till det bästa året på länge.

Men du blev en idiot. (på tal om ärlig)
Vi alla vet det.
Jag tror inte att du med flit tänkte "ha, nu ska jag göra livet surt för henne"
Men du tänkte inte heller tvärtom.
Men nu kan du vara så mycket idiot du vill. För jag är äntligen äntligen fri. Jag kan äntligen tänka på mig själv och jag vågar se framåt.

Att skriva det här blogginlägget är för mig att göra så det känns på riktig också.
Jag är i chock, jag är förvånad...och nånstans önskar jag att de här kännslorna kom tidigare.
Att du skulle släppt taget dagen du gjorde slut första gången.
Men jag tänker inte vara bitter. För jag kan ärlig säga att nej, jag älskar inte dig längre. Och jag skulle hellre skjuta mig själv i foten än att vara tillsammans med dig igen.

Och det här är bra kännslor. Jag svävar, jag kanske kan få bli lycklig en dag trots allt!

2010-04-23T10:52:00.003+02:00

Och det kanske är så att det är det bästa. Det kanske är för mig ett steg till självförverkligande.
Linda, min syster undrade vart mitt självförtroende hade tagit vägen. Jag förstår vad du menar nu. Jag blev beroende, jag trodde jag förtjänade att vara oälskad.
Jag trodde jag kunde nöja mig med korta stunder av lycka för att i slutändan tror jag iallfall inte på lycka.
Vad ändrade allting? Samtalet med min syster, mina egna tankar, nya bekantskaper.

Vad har jag hittat på nu då säg? Blivit ärlig.
Det fanns även hos mig en liten hemlighet. För att skydda mig själv, för att skydda det jag trodde fanns höll jag det hemligt.
För jag visste, sekunden jag skulle vara helt öppen och ärlig skulle jag förändra allt.
Varför gjorde jag det då? Ju, jag ville förändra allt. Jag behöver komma bort därifrån
och jag behöver få gå vidare.

2010-04-21T12:42:00.002+02:00

Okej, skärpning nu. Såhär kan vi inte ha det!

Snabb sammanfattning om vad som händer. Inte mycket alls, jag lever singelliv.
Smider planer för framtiden och bara är. Dock är det bra planer, jobb, portugal, egen hästverksamhet. Lägg ihop det där till riktiga meningar och planen är perfekt.
Om det blir så vet jag inte, men jag hoppas.

Inser också mer och mer att man ska ta hand om sig själv enbart. Singellivet kanske gör nånting bra också?
Ju mer jag inser att man i slutändan i alla fall är fucking ensam, så inser jag också att det är helt meninglöst att lägga ner energi på andra.
Bitter? inte alls faktiskt. Jag bara känner förändringar i min sinnesnärvaro. Jag bryr mig mindre om andra, mer om mig själv.
Varför är det så?
Du kan inte lägga ner din själ i andra människors välbefinnande om ingen gör så med dig emellanåt. Är det en nyttig upptäckt? Eller är det starten på att bli en bitter person utan empati?
Det tror jag inte. Jag tror det här kommer vända snart också. Men lite bitterhet måste man få ha.
Börjar jag bli kännslokall är nästa fråga? Jag tror fan i mig det. Sen jag blev dumpad så har jag inte gråtit ordentligt. Några tårar lite då och då när jag mådde riktigt kasst.
Men de som känner mig vet att jag gråter...alltid. Massor. Det är min grej.
Altså med det sagt, jag har inte ens gråtit När jag blev dumpad.

Som att man själv känner hur man bara har slut på ork för alla jävligheter som händer att man när droppen landar, bara stänger av en del av sig själv.

För ärligt, du var droppen. Det var inte själva grejen att du gjorde slut med mig. Men det var det sista som behövdes för att jag helt enkelt ska lägga ner. Jag lever, jag mår hyffsat och allt det där. Men, en del av mig är avstängt för tillfället.

Hur vet jag att det är så? ju, jag kom fram till att jag kanske vill iväg till portugal i några månader. Underbar idé, men någonting jag aldrig skulle fått för mig tidigare. varför kan jag det nu?
Förr skulle jag inte kunnat för att jag har alltid haft starka band till mina närmaste. Jag skulle aldrig velat vara den som drar. Det skulle ha tagit kål på mig.
Men då nånting har stängts ner känner jag att...hmm, varför inte.

Flumm flumm. Som sagt, egentligen mår jag bra, jag undrar mest när jag får tillbaka alla mina kännslor. När jag kan gråta igen och när jag kommer må dålig av tanken att lämna allting bakom mig.
Det här är inte jag.

2010-04-06T17:34:00.002+02:00

Det finns en kent låt där en mening lyder "ge mig nått som känns".
På senare tid har den funnits i min hjärna...av nån skum anledning. Jag är ju sällan nöjd med tillvaron. Inte förens det hände så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen iallfall.

Det har hänt mycket. Herregud, det här året började ju åt helvete!
Men är det här vändingen? Eller är det bara bortkastad energi?
Stora planer, stora idéer...jag kan inte berätta riktigt än bara.

Jag har massor med idéer och tankar nuförtiden, men de vill på nått sätt inte forma sig till ord jag kan skriva ner...

Men snart så....

Försök att förstå

2010-04-01T10:34:00.002+02:00

Jag är ju fruktansvärt flummigt. Allt jag gör är med en kännslomässig involvation som inte av denna värld.
Eller, nästan allt. Ibland så stänger jag helt enkelt bara ner.

Men så dyker det upp nått igen, som gör att man blir så involverat att man bara vill slå nån på käfften.
Det är ett tag sen jag skrev någonting vettigt nu. Men jag har lärt mig att jag ska undvika att skiriva ner jkag verkligen känner för det, för det är då som det blir så ärligt. För ärligt.
Men det är ju endå jag. Ta det för vad det är. Eller nått...

Nej, så här är det, jag har fruktansvärt mycket awesome tankar och idéer idag igen. Men jag kan inte skriva det i bloggen, för jag skulle förmodlige bli För ärlig då och vi alla vet ju redan att det iute är så bra.

2010-03-27T21:18:00.000+01:00

Den vackra bilden, Igen!
Utgång med de hära om en stund dårå.
Ska bli en kul kväll=)

Människor...

2010-03-27T20:26:00.002+01:00

Just idag är en sån dag då jag känner mig lite bättre än alla andra.
Hejdå

Jag svävar

2010-03-27T13:16:00.003+01:00

Jag började sväva för en liten stund sen.

We all grow old, use your life
The world goes and flutters by
Use your life, you'll know you are
Use your life, the world goes and flutters by
Use your life, you'll know you are

Sigur Rós sångare Jónsi med egna låtar. Och, på engelska.

Jag har inte så mycket mer att skriva än så, jag lyssnade på radio nyss och bara råkade höra vad de sa.

Musik som känns...Lyssna inte på den, Känn det. (du vet varför jag skriver det)

2010-03-26T12:14:00.002+01:00

Igår var Jocke och jag på kyrkogården.
Men det var en massa snö och slask, vilket gjorde att vi inte stannade så länge.
Jag längtar till sommaren då vi kan ligga i gräset och bara vara.
Lyssna på låtar som för oss har med barnen att göra och i en kort stund förlytta oss tillbaka till hur det kändes en gång för länge sen.
Det är vackra ögonblick som får ens själ att sväva iväg en stund.

Ändringar...

2010-03-25T14:17:00.002+01:00

Haha, jag vill färga håret igen.

På tal om förändring så är ju beskrivningen på mig i bloggen den här:
"Änglamamma sen 27 juli 2008. Efter det ett år av kaos med försök att bli gravid seperation och träffa den nya kärleken, för att sen komma underfund med vad man vill. Det är det och lite till som jag skriver om i min blogg."

Det var ju ett tag sen jag skrev sådär. Ifall nån undrar var seperationen med Jocke och den nya kärleken Henrik...men nu är det där ju liksom länge sen.
Så, nu ska jag försöka komma på nånting som förklarar mig och vad jag sysslar med i den här bloggen. Vilket förmodligen kommer ta 1 månad eller nått....(jag är itne alltid så snabb)

Men jag insåg en sak också. Det är i sommar som det är 2 år sen.
Förstå...2 år.
Det är en evighet ju. Men det känns som igår. Det känns alltid som igår.

Jocke kommer om en stund, jag ska nog föreslå att vi idag inte pluggar utan åker till kyrkogården och säger hej.

2010-03-23T18:08:00.003+01:00

Det är inte det du säger, det är det du gör...hela tiden. om och om igen.

Vad snackar jag om nu då? Massor.

Idag ska jag berätta vad jag tror om mitt ex. Hej, jag har inte varit utvikande på ett tag, så nu jävlar.
Nej, det här ska bli ett snällt inlägg om dig. Anledning till varför du ska få vara med igen är bara för att du är så bra på att ge mig inspiration till tankar och funderingar.
Du och jag har redan pratat om det och du höll med mig till stor del av det jag sa.

När vi var tillsammans planerade vi mycket inför framtiden, det var några månader som vi faktiskt aktivt försökte att få mig att bli gravid.
Det var altså ganska seriöst där ett tag.
Men sen så blev det som det kan bli ibland. Nån blev För seriös. (jag dårå, vem annars)
Och du fick panik.

Idag undrar jag vad det är som får människor att få panik och fly? Jag menar, det var från att vara på väg att skriva på ett kontrakt till Barva huset, till att det var slut. (och de inom loppet av några dagar)
Vad hände i hjärnan? Varför blir människor rädda för såna situationer ibland?
Vad är det med folk och behöva vara fria, ensamma och Aldrig redo att binda sig?
Självklart finns de de so helt enkelt inte ser det som sin grej. Det säger jag ingenting emot, men människor som säger att "i framtidne skulle jag verkligen vija ha barn o rubbet"
När är eran framtid?

och nej, det är inte någon pik angående din ålder. Verkligen inte. Men det får mig att tänka.
Det får mig att fundera över min egna ålder.
Vad är det som gör att jag vill ha allt det Nu? Jag har sagt många gånger att jag fanimej inte ska vara 25 när jag får mitt första barn...(jag menade då att jag ville vara yngre)
Men, hur stora är oddsen att jag inom 3 år hittar den människan jag vill spendera en stor del av mitt liv med och som jag skulle vilja ha barn med?

Flummiga tankar...ignorera mig idag jag kan inte fokusera

2010-03-22T12:37:00.002+01:00

De senaste 3 dagarna har jag påbörjat flera stycken inlägg som blev väldigt långa, ingen av de är värt att publicera.

Nånting skumt händer...

2010-03-16T21:43:00.002+01:00

Vad händer här nu då? ju, såhär ligger det till, Jocke och jag har egentligen sällan nånting att säga varandra. Istället skriver vi helt meningslöst dravvel till varandra. Märk väl att vi flummar. (jag försvarar mig lite här nu för att den här konversationen är bara pinsam att lägga upp på bloggen, men hur skulle man kunna låta bli?)

Jocke säger:
jag gillar att du börjar att disskuter med bloggen
Annika säger:
"disskuter"?
Jocke säger:
diskuterar
*
disskuterar
Annika säger:
=)
Jocke säger:
hur fan stavas det
Annika säger:
diskutera ??
eller nått
Jocke säger:
ungefär som "kinsivins"
disskuter
Annika säger:
jaa
vi måste dusskuter kisivinsen på potatisen
Jocke säger:
disskuter och kinsivins
vem är du?
hahah
lol
Annika säger:
rofl
Jocke säger:
va?! vad var det igen!!!!
?
Annika säger:
roling on the floor laughing(?)
Jocke säger:
då blir det "rotfl"
Annika säger:
det är kanske som i sverige också att man inte tar med "små" ord i förkortningar
typ "MSK"
Människan social OCH kulturellt ??
Jocke säger:
roling on the floor in loughhing= rot fil

Annika säger:
hahahaha
rot fil
Jocke säger:
jag hamstrar!
Annika säger:
fast vart kommer "in" fram?
hahahaha
Jocke säger:
jag vet inte, jag vill bara få fram rot fil
Annika säger:
du är rot fil
Jocke säger:
verkligen
annika äter en sallad= annika är en slav
ok, jag förstår inte roliggt längre
rot fil!
snälla gör något tecken!

Annika säger:
aäes
Jocke säger:
nu ska jag lägga min energi på plugg
Annika säger:
kör hårt
Jocke säger:
men förståd du "rot fil" på slutet?
Annika säger:
va?
Jocke säger:
innan "snälla gör något tecken"
Annika säger:
vad jiddrar du om?
Jocke säger:
annika äter en sallad= annika är en slav
ok, jag förstår inte roliggt längre
rot fil!

Annika säger:
jocke, va??
Jocke säger:
annika äter en sallad= annika är en slav
ok, jag förstår inte roliggt längre (alla är tysta i gruppen för att jag gjorde ett dåligt skämt)
rot fil! (jag ligger i golvet och skrattar(

Annika säger:
jaha
i see du menar "ok, jag förstår, Jag är inte rolig längre"
Jocke säger:
så skrattar jag lite för att få bort den konstiga stämningen men inser att det blev bara jobbigare

Hörredudu bloggen!

2010-03-16T18:29:00.003+01:00

Just så ja! hörru bloggen, vad är du för konstig undermaskin egentligen?
För varje gång jag glider ifrån hästar och skriver ett inlägg om "jag saknar så jag vill tillbaka" så dyker nånting med hästar upp.
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om hur mycket jag saknade att spela teater.
Vad hände, jag missade att se kopplingen. Jag ska ju göra det nu!

Vad är det här för skumheter? Vad det än är så får det gärna fortsätta.
Eller är det kanske att man önskar sig nånting så mycket så att det går i uppfyllelse?
I vilket fall så har jag en ny sådan.
Det är nämligen så att jag vill till berlin. Typ helgen efter påsk.
Varför?

När jag var hemma hos Henrik (exet, numera vän) Så ska jag att jag bara vill iväg, göra nått helt spontant och bara iväg. Men att det inte finns nån som nog är på just nu.
Varpå han sträcker upp handen.
Idén om en långhelg i Berlin skapades. Varför Berlin? Jag är tysk, och har aldrig varit i Berlin. Inte ok.
Och dessutom så är min syster i Berlin. Om man nu ska betala för att åka långt, så kan man iallfall åka någonstans där det finns någon man gärna vill träffa.

Så! japp, jag planerar att åka till Berlin..med mitt ex...bara därför att.
Vad händer?
Absolut ingenting, jag lever bara litegran.
Varför med exet? äsch, lägg ner. Nämn nått ex jag inte blev vän med efter att det tog slut.
Se på Jocke och mig, idag är han min allra bästaste vän.

Snälla snälla låt mig komma iväg till Berlin. (självklart måste jag skriva det här, det känns ju som att bloggen gillar att göra fina saker åt mig emellanåt:P)

Komplicerad bara... Flygresor..okej, enkelt. Ryan air, 179kr om man väljer rätt dagar.
Boende, blev rekomenderat ett ställe av kära syster, men fullbokat.
Skulle nu någon mot förmodan ha en idé om hur man går till väga, berätta gärna.
Jag har aldrig planerat en resa.

2010-03-16T17:52:00.005+01:00

Allting känns lite roligare nu. På nått sätt lite bättre, friare, skönare.
Svårt att förklara. Men livet är soft.
Min nya attityd är också skön. Orka tjafsa om saker och inte göra de.
Ska fan ändra på det nu.

Har jag någonting djupt att dela med mig av idag? Tror nog inte det.
Mest ett inlägg för att lägga upp den awesome bilde på gänget.

Falskhet/ärlighet

2010-03-15T12:01:00.002+01:00

God morgon.
Idag ska vi prata om falskhet och ärlighet...
Eller, jaja. Saken är den att jag har ju för vana att vara väldigt ärlig.
I många fall uppskattas det, liksom "jag tycker det är bra att du är ärlig och säger vad du vill"
Men det är ju inte så bra med ärlighet.

Jag har för inte alls länge sen tagit bort ett blogginlägg som var ärlig. Rakt igenom, jag beskrev historien om hur jag upplevde saker och ting rakt igenom min förra relation.
Jag inser nu att det uppskattas inte. OCH! Framförallt, nu kommer det bästa, det lär ju bara ha varit "min" sida i det här som trodde på att det var sanningen.
Jag tog inte i. Jag beskrev situatuationer som har hänt på riktigt. Det vet vi som var där.
Men jag tänker också såhär. (inlägget handlar inte om dig, du fick bli mitt exempel för att jag flummar iväg om tankar om när ärlighet är För ärligt)
Om någon på din sida skulle ha läst min blogg, så skulle du förmodligen ha framställt mig som instabil brud som precis blivit dumpat och är bitter. Eller hur?
Det läskiga är att Alla skulle nog göra så.
Och helt plötslig är det Jag som är ondingen i historien. Eller, frågan är om du i det fallet är medveten om att det var ärlighet. Det tror jag inte, för du är också människa.

Men kanske såg du att det var sanningen, men förmodligen skulle du iallafall fått mig att framstå som helt dum i huvudet?
Förmodligen hade jag gjort samma sak. Och förmodligen så Om det nu skulle varit så att nån från din sid läste min blogg och såg det borttagna inlägget skulle den människan också tro att det är rent skitsnack.
Att jag hittar på för att sätta dit dig.
Det känns som att när människor råkar ut för att höra den förbannade sanningen om någon som står en nära, då är förträngingshjärnan på plats på en gång.
Som sagt, jag vet inte om det här har hänt. Du är bara det bästa exemplet till mina tankegångar.

Jag håller kvar vid vad jag skrev. Det gör jag, då jag vet att du vet att det var sanningen. Alla människor borde göra så tycker jag. Men jag väljer att lägga det bakom mig, du har varit svinigt, du Kan omöjligen vara svinig när vi inte är ett par så visst kan vi vara vänner. inga problem.

Hur skulle Du förklara för de som du fick att tro att jag var instabil och taskig att vi är vänner igen? De lär ju tvivla lite på om det inte vr lite sanning i det jag skrev.

För att sammanfatta vad jag menar, Ärlighet håller bara om alla inblandade är ärliga.
Är jag ärlig, du är mest tyst och en vän till dig vägrar tro på mina ord så är jag den onda människan. För att hålla skenet uppe borde du ta mera avstånd vilket du inte gör, vilket iof är ett ärligt drag.
Men ni förstår, min ärlighet kan ta sig nånstans, för sålänge inte folk tror på mig, mina upplevelser och mina kännslor, då är det bara meningslöst dravvel som kan dra åt helvete.

Var kommer falsheten in då? Det här brukar ju inte stanna vid de händelser
Skulle ovanstådende ha hänt, så skulle du nog hålla med din vän. "jaa, hon är nog inte riktigt helt klok, det är skönt att det är över". Fast egentligen vet du ju att det var sanningen.
Falskhet altså. Inte bara att du ljuger din vän rakt upp i ansiktet, nej, du talar bakom nåns rygg som du en vecka senare blir vän med igen. (skriven ur hans vardagsrum i han morgonrock, god morgon, och ni förstår bilden lite mer nu)

Hur kan då en händelse som har skett helt med ärlighet, leda till att någon annan blir falsk?
Det är komplicerad, jag tror det hadlar om självbevarelsedrift, lyfta upp sig själv till lite bättre än andra och framföallt, förnekelse.
Du kan lika gärna ha läst mitt blogginlägg och sagt "det här är ju fan bara skitsnack" då är allt jag skrev där uppe meningslöst, för underskatta aldrig förnekelsekraften. Den är stark.

Okej, för att bevisa att jag är helt ärligt i allt jag gör berättar jag så gått jag kan saker jag har gjort som var helt åt helvete.
Jag försöker komma på nånting ur relationen som nyligen tog slut men det är rätt harmlösa saker, haft sönder en tallrik en gång och bett dig dra åt helvte lite då o då när du inte har förtjänad det.
Däremot vet jag en historia som inte är lika harmlös.
Jag skäms, men jag står för det. Jockes och min relation.
Självklart hade vi våra bra stundet, vi hade det nästan lika mycket som andra.
Men det var också mycket som var åt helvete. Eller, det var jag som var åt helvete.
Jocke är typiskt en sån som är lätt övertalad, har svårt att säga ifrån ordentligt.
Jag utnyttjade det allt vad jag kunde under våran tis tillsammams. Det gick så långt att de få gånger du faktikt sa ifrån körde jag över dig och blev skitförbannad. Jag har vid några enstaka tillfällen fått dig att börja gråta för att jag mer eller mindre sa att du var helt värdelös.
Allting utan nån som helst mening bakom. Jag var det värsta man kan tänka sig, jag måste allvarligt ha varit en mardröm för Jocke.
Självklart sprider inte jag den versionen. Men jag har alltid försvarat Jocke efter det.
Skulle det hända och nån kommer och säger "fan vad taskig jocke är, hör du vad han säger om dig och att du är värsta bitchen?" Så skulle jag nog ställa mig bredvid och säga, "han har rätt i allt han säger, Men, jag gör mitt bästa för att ändra mig".

Nu kanske det låter som att i min relation som nyligen tog slut var jag värsta ängeln som bara råkade ut för att bli sårad om och om igen. Fruktansvärt ledsen att behöva säga det. Men det är sanningen. Det vet både han och jag om också så det är ju ingen konstig nyhet.
Har jag aldrig gjort nånting i den?
Jag blev förbannad till slut, sist "det tog slut" blev jag förbannad för jag var så innerligt trött på allt fram och tillbaka. Att vi har haft våra bra stunder är väl en självklarhet.
Mer än de jobbiga stunder, men det slutade med väldigt jobbiga stunder som sista minnen i relationen, vad förväntar sig folk?

Jag vet att det är så att de på din sida anser att jag är en bitch och ostabil. Men, när jag frågade om jag skulle ta bort inlägget så sa du att det skulle vara väldigt snällt.

Varför?
Sanningen svider, och man vill inte att folk ska se den.

2010-03-14T11:34:00.002+01:00

Sliten tjej på riktigt denna gång. Allvarligt, jag ser inte klok ut, jag måste dela med mig av det till världen. Dock blev alla bilder suddiga för jag är helt skakis, så det får bli en suddig bild helt enkelt.

Awesome kväll.
Vi har en ny anhängare också. yeah!

Gick hem tidigt, korkat tjej äter lite under hela dagen och dricker sen alldeles för mycket och får för sig att dricka massa olika saker. Så hon promenerar iväg hem istället så hon inte drar ner alla andra i sin fyllemisär. Sov dock som en sten, och vaknade rätt tidigt och stekte iordning ägg. (?)
helt sant, jag skämtar inte. Jag stekte ägg till frukost.

Länge sen

2010-03-13T16:58:00.002+01:00

Jag har saknat er!
Varför en studentbild? För att det inte finns många bilder på oss där Peps faktiskt är med.
Och det är ju endå honom vi ska fira.
Grattis Peps!:D

Och så massor med underbara minnen som sprudlar igenom min hjärna.
(av nån skum anledning är många av minnena när vi sitter nånstans och röker:P)

Fruktansvärt

2010-03-13T12:44:00.002+01:00

Inatt drömde jag helt fruktansvärt otrevligt. Jag förstår inte hur mycket känslor man kan känna i en dröm. Men jag mådde så dålig. Jag ville inte att det som hände i drömmen skulle hända. Jag orkade inte känna de kännslorna.

Ni som vet känseln av att förlora någon. T.ex om någon väldigt nära dör. De kännslorna hade jag i min dröm.

När man bara sitter och gråter och vill att det inte händer, att det inte alls är sant. Att de bara är ett dåligt skämt, och man kan knappt andas och man vet inte vart man ska ta vägen och man tror att absolut ingen i världen förstår de kännslorna man precis går igenom.

Drömmen handlade inte om död. Men kännslorna, jag minns de så väl.
De var likadana som när jag kom hem från sjukhuset när jag hade förlorat barnen.
Här kommer berättelsen om när jag kommer hem från sjukhuset, den är nånting jag aldrig har berättad, jag tror det är för att jag aldrig tidigare hade kommit så långt i bearbetningsfasen.

Vi vaknade tidigt tidigt. Jocke och jag, de var så snälla som lät jocke sova hos mig. Vi hade ett eget rum, det var bara han och jag. Och det kändes tomt. Men jag var i chock. Jag visste vad som hade hänt, men jag lät det inte komma nära. Jag lossades än sålänge som ingenting.
Läkarna försökte prata med mig, få mig att berätta hur jag kände. Men jag var helt som vanlig.
Förutom helt förstörd efter natten då jag födde Konstantine utan smärlindring, och blev nersövd när de tog ut Leo och hade förlorat massor med blod.
Annars vad jag pigg. Och mamma kom, mina första steg utanför sjukhuset var att ta en cigg. Varför?
Tillbaka till innan jag blev gravid tror jag. Röka betyder att jag inte är gravid, jag var i en så grav förnekelsefas att jag ville att det skulle kännas som förr tror jag.
På bilfärden hem grät jag nästan lite när en låt som offta kom på radio spelades. Coldplay. Innan jag började gråta stängde jag av radion.
Mamma berättade att jag väldigt offta sa att de var så skönt att det var över. Jag minns inte det alls.
Väl hemma hade mamma smart nog tagit undan ultraljudsbilderna, kläderna och annat som påminde.
Jag var hemma, Jocke var med mig. Jag var inte gravid längre.
Jag tog en dusch, den fick bli en snabb dusch då jag höll på att svimma i duschen. Var tvungen att sätta mig ner en stund i duschen, kunde inte stå. Fortfarande ingenting.
Jag grät inte.
Var det den dagen mormor och morfar kom på besök? Jag tror det. Dagen jag kom hem från sjukhuset, hur tänkte de?
Jag drack kaffe, pratade om att det förmodligen var bäst så, höll med. Det var sånt som händer.
Förnekelse.
Det blev kväll, minnesluckor av den dagen har jag än idag. Jag minns inte mycket. Men jag minns första gången jag satt i min säng i barva och insåg.
När jag förstod vad som hade hänt, när jag förstod att jag precis har förlorat mina barn, när jag förstod att jag inte kommer att föda levande tvillingar några månader senare.
Kännslorna, förtvivland. Det gjorde så ont. det gjorde så fruktansvärt ont och jag förstod inte hur man kunde överleva en sån sak.
Hur skulle man gå vidare?
Vad gör man för att överleva en sån sak? Jocke, du var bäst. Jocke lät mig bli förtvivlad. Han var det på sitt eget sätt. Vi var det sällan samtidigt, det var offtast när den ena var rätt lugn som den andra blev förtvivlad. vi var ett bra team.
Minns när mamma kom in i mitt rum och frågade om det var illa nu.
Min älskade mamma, hon var så fruktansvärt ledsen. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hur hon skulle reagera.
Men hon gjorde allt hon kunde.

Vad gör man när ens barn förlorar sina barn? Vad ska man säga? vad ska man känna angående att man förlorade sina barnbarn?

Varför detta långa inlägg om det här?
Jag drömde att jag kände de känslorna, den förtvivland när jag insåg vad det var som hade hänt.
Jag kommer aldrig att glömma.

Mamma älskar och saknar er så mina underbara pojkar. Det går lättare nu, men jag saknar er så Leo och Konstantine.

Jag är ensam

2010-03-12T10:11:00.002+01:00

Jag vaknade ensam idag. Ingen hemma, ingen rolig att prata med på internet. För även ett vanligt msnsamtal kan få en att tänka på annat. Känna sig lite mindre ensam.
Hur känns den ensamheten?
Jag försöker ignorera, men jag känner den tunga ångesten som sätter sig i hela kroppen. Ensamhet är inte min grej.
Men det gör ingenting. Snart så, snart kan även jag vara ensam. Jag måste bara lära mig.

Hur mår jag rent allmänt då? Tack, det är bra. Det är fruktansvärt bra. Det pirrar i hela kroppen. För jag ska syssla med Teater igen.
Det ska bli fantastiskt roligt! Igår var första mötet.

Spelet om Esbjörn Blåpanna. Historisk spel.
Det här kommer bli stort, speciell med våran kära icchay som är med i regin.
Min roll är relativt liten. Eller som en där har sagt "det finns inga små roller bara roller med mindre text". Men jag håller fast vid att den är liten iallfall:P
Det stör mig inte att det är så. Jag älskar stämmningen, jag älskar förberedelserna kring en teaterföreställning.
Jaja, som det ser ut nu ska jag iallfall spela Drottning.
Jag är taggad iallfall, jag är glad och jag tror att det här blir galet bra.

Jag ryser av välbehag

2010-03-11T13:45:00.002+01:00

Så många nya tankar som formar sig i min hjärna. Jag får svar.
Mitt hjärta slår i stadig takt, och för varje slag känns det som att hela min kropp skakar.
Mina tankar är fokuserade, jag ser.
Min själ förstår, åh den förstår så väl.

Allting faller på plats. sakta men säkert får jag en klar bild över vad det är som händer.
Mina händer darrar, min röst är ostadig, mina ben vill knappt bära längre.
När allting som var mörk och tung börja skifta i färg och blir fjäderlätt.

Har jag flummat iväg helt nu? Har jag blivit helt knäpp och borde söka vård?
Nej, det har jag inte. Jag lever. Jag lever som aldrig förr.

Sorg, hat, gråt. Allting förvandlas. Jag sörjer fortfarande. Jag sörjer de som blev kvar, de som försvann, de som inte kunde följa med på vägen. Jag sörjer mina barn, mer än någonting annat. Jag sörjer alla de djur som har fått min kärlek men inte finns med längre. Jag sörjer alla trasiga relationer till människor som har velat mig ond.

Men jag har tagit ett nytt steg. Uppvaknad ut min egna misär ser jag klart och tydligt det jag har förträngt.

2010-03-09T19:52:00.002+01:00

Kvar i hällberga...verklighetsflykt.

Vad händer när jag plötsligt är ensam. Trots allt har jag inte varit det sen jag blev "dumpad".

Jag tror det kommer gå bra då jag har varit här sen dess och sluppit känslan av att vara ensam.

Jag känner mig utvilad i själen också. Fast en allting är lite pirrigt. Jag är ju liksom singel på riktigt nu. Vad ska man hitta på härnäst?

Jag har iallfall en önskan om att bli älskad en vacker dag. För uppenbarligen så blev inte jag det. Och det där är ingen pik, (om än mycket utvikande, men hej, vad förväntar ni er av mig)

Du sa själv att kännslorna inte ville infinna sig, så oälskad är precis vad jag var. Och det gör mig ännu mera glad över att det är över. Åh, det gör mig så glad. Samtidigt som det gör ont, jag känner mig sårad, värdelös och helt jävla meningslös med jämna mellanrum. Men i slutändan överväger glädjen att få en chans till riktiga kännslor nu.

Fortfarande ingen pik, bara mina kännslor idag.

På tal om känslor hade Jocke och jag ett vackert samtal för någon kväll sen.

Vad är lycka?

Mitt svar var att fullständig lycka är någonting du aldrig kommer att uppleva.

Vi pratade om våra barn, vi grät lite, vi mindes. I några få korta sekunder var vi där, vi var ett med händelsen, ett med våra barn. Det var underbart och jag tackar dig för det.

Varför kommer han aldrig uppleva lycka? För att han som många andra har mist det man vill förlora minst av allt i världen. Och vi änglaföräldrar kommer nog aldrig känna totallycka.

Vi har förlorad en familj, men vi lever, vi går vidare, och vi skapar lycka som enligt någon annan inte skulle vara lycka. Vi måste skapa oss en ny variand, ett nytt sätt. Nånting som bara tillhör oss. Nånting inte många förstår.

Och vi kan ta smällar i livet starkare. För vi vet, vi kommer alltid att veta. Vi har varit med om värre.

Så ni människor där ute som på nått sätt har gjort mitt liv sunkigt, och det är till många, inte en pik mot den som har dumpad mig. Fortsätt bäst ni vill, ni kommer alltid komma in till den djupaste delen av min själ. Den har jag satt lås för, det finns ingen möjlighet att komma in. För den platsen är min sorg, min glödje, min kärlek till mina barn. Och det finns inte plats för mer där.

Kommer jag nånsin älska någon uppriktigt och fullständigt med hela min själ igen? Jag var nära, fruktansvärt nära att råka ut för det nu. Men jag inser att det är bäst att låta bli, den där lilla delen som bara är min ska aldrig någonsin förstöras.

Flumm...jag skriver men vet inte riktigt vad jag menar, det är tankar jag har, det är kännslor jag har. Och kännslor är svåra att bilda till ord, men här är ett försök.

2010-03-07T16:49:00.002+01:00

Fortfarande Hällberga...Jag har fastnad...Jocke har inte fått bli särskild bra på bild senast, så nu lägger jag upp en snyggare bild på honom så blir han glad=)

2010-03-06T21:46:00.004+01:00

Kvar i hällberga. Kvar och, hör och häpna, GLAD!
För hej, Nu kan mitt liv börja, jag behövde bara inse efter prat med fruktansvärt trevliga människor att jag har gjort allt jag har kunnat. Och dessutom stannad längre än vad som var sund! Jag är inte arg längre, jag är inte det.
Ring mig om du vill, jag kommer inte att vara arg. Jag är tacksam för att du gjorde det avslut min själ inte kunde förmå sig till. Jag har även insett att det osunda beroendet du fick mig att känna är nånting jag kan bli av med Utan dig. Och för första gången sen du började leka med mig, göraslut och bli ihop och göra slut, så kan jag ärligt säga. Stopp!
Hit men inte längre.

Tack igen till er människor som tog sig tid att lyssna, att förstå, att komma med kloka ord.

Jag tror inte att det här är över än. Alla vet hur det är efter ett break up, det går i vågor. Men att skriva det här possitiva inlägget som jag kan läsa dagar som det känns jävligt kommer hjälpa mig på vägen.

Många inlägg just idag

2010-03-06T00:40:00.002+01:00

Jag ska bli älskad en vacker dag. För det är jag värd.
Och förhoppningsvist kan jag lita på nån en vacker dag igen.
Och jag ska slåss för det, jag ska få tillbaka allt det där.
Allt, hela jag har förändrads i resan mot den totala förstörelsen.
Jag började så bra, ville bara se allt det possitiva, jag blev nästan lycklig.
Jag trodde på lycka.
Men numera är jag bitter, tycker världen är en vidrig plats med sina vidriga invånare.
För hej, människor är vidriga.

2010-03-05T11:55:00.001+01:00

I believe in fairy-tales
I believe in so much more ahead
I believed in turning times
I believe I could be one of them
no matter the beginning
happy in the end
I wont spend a minute no more
I wont spend another second less
so goodbye long ago bitterness
And then I loose all hope and just
let go,
No - don’t let go all is unpredictable
unpredictable

Laleh var länge sen. Fina texter, fina minnen.

2010-03-05T10:49:00.002+01:00

Hällberga, Jocke, Carro.

Idag är en bra dag, solen skiner, jag sitter hemma hos Jocke. Vi ska väl så smångom komma igång med pluggplugg

Såklart

2010-03-04T18:48:00.005+01:00

Jag tror jag förstår nu. Det ser ut som att förändringar är på väg. Och ju tack, de är mer än välkommna. Kan inte berätta riktigt än vad det är föräns det är säkert.

Hemligheter(igen:P)

Idag var en bra dag. Jag sov allt vad jag orkade för att vila ut mig, skulle åka till Jocke ikväll, men det blir tidigt imorgon istället. Och förresten Jocke, du vet vad jag tycker om att ändra planer!:P

Sen blev det en vända på stan och så köpte jag en ny väska. Den gör mig glad.

2010-03-03T21:41:00.003+01:00

Rökpausbild idag i stallet. (slitentjej_21:P)

Hela dagen tillbringades i stallet, den var riktigt mysigt, men man känner det ju helt klart i kroppen.
Imorgon bär det iväg till Jocke och en låång plugghelg! Fullt upp fullt upp.

Just nu sitter jag nyduschad i pyjamas och morgonrock och ett glas vin. Så allting känns ganska bra just nu. Förutom en huvudvärk som kommer krypandes, men det verkar ju ha blivit lite av min grej.

Det känns igen. En tuggande kännsla om att något är på väg att hända. Nån form av ändring i livet. Jag gillar ju förändringar, det gör jag verkligen. Men det har varit jävligt mycket inom loppet av ett år, och nu känns det som att jag förtjänar att vila.
Men vällkommen förändring, du vet ju att jag inte är sent att haka på när det dyker upp nått.

Jaja, flumm flumm, ikväll är en såndär kväll där man inte helt ska lyssna på mig.
Hejdå

morgonpigg som få....

2010-03-02T07:17:00.003+01:00

Pigg tjej ska iväg till stallet snart. Jag dör bara litelitelite av trötthet.
"jaa, smart, jag ska sitta uppe på msn till kl. 2 SEN när jag ska sova så vrider jag runt i 100 år först"

gammal bild, men tillrcäklig ful/osminkad/nere för att passa alldeles utmärkt in på kännslorna jag har nu denna morgon. Och Nej, jag tycker inte att jag är ful, men just den bilden är det.

Ingen morgonmänniska idag, så jag ska inte hoppa omkring så mycket för min egen och för alla andra skull.
hejdå

sagor o sånt

2010-03-01T09:44:00.006+01:00

Altså, det där med ärlighet(igen) är ju rätt svårt. Inte bara såhär i bloggen. Utan även i riktiga världen. Försök en hel dag att säga det du vill säga utan att ta hänsyn.
Jag har ganska lätt för att vara ärlig. (mest för att jag pratar innan jag tänker, och då blir det ju fel rätt offta)
Speciell i min komplicerade relation är det ju rätt svårt med ärlighet. För utan att ha pratat om det har vi ju byggd upp nån form av regler. Saker som inte får nämnas, saker som inte får göras. En tyst överenskommelse om att vi nästan är ett par, fast endå inte. Det får inte sägas högt.
För sägs det högt så blir det ju verklighet, och verkligheten är en ond plats. (och det där är ingen pik till min komplicerade relation, det där är så det ligger till på riktigt)

Min relation är altså en sån som aldrig slutar även fast den är slut.
Men är det inte så i sagor, att det är ett helvete fram till det lyckliga slutet?
Inte för att jag tror så mycket på lyckliga slut(det där har tyvärr tagits irån mig för många gånger) Men varför kallade jag honom för min saga hela sommaren? Sagor börjar ju inte så bra som det gjorde då. Hela sommaren var bara så snuskigt fint. Altså var inte det en saga alls?
Jag flummar, och ta inte åt dig(min komplicerade relation läser ju såklart min blogg, så jag kanske borde be om ursäkt lite för att jag viker ut både dig och mig i bloggen) Fast det vet vi ju alla att det inte händer, altså att jag ber om ursäkt för utvikande saker!!

Här får ni en bunt med bilder igen, iallfall de barntillårna:P(det är ju så att lillasyster läser min blogg, så då får man ju emellanåt tänka sig för har jag upptäckt:D)

2010-02-26T12:27:00.002+01:00

Så, nu blev det rött! slut på beslutsångesten. Nu är jag rödhårig igen!=)

Ska försöka fixa en lite bättre bild så småningom, men nu får den här duga:

2010-02-23T21:16:00.000+01:00

En sax, en spegel och hejdå hår! Så blev det....

2010-02-23T12:22:00.003+01:00

Snö överallt ju!:P

Undrar hur många människor lägger upp bilder på snöbergen?...

Jaja, igår dog jag nästan! I stallet, nästan under nånting som väger 300kg. När saker välter är man glad att man hinner reagera!

Mindre rolig upplevelse, jag är rädd för saker som kan välta nu.

Mensvärk, pluggdag, nyligen vaknat(?) fattar inte, jag vaknar alltid rätt tidigt och brukar då bestämma om jag vill sova längre eller inte. Men nejnej, Idag skulle jag sova till 12, vilket förstör!

Så, min dag börjar med att få min mens, försova mig, och dessutom har extrem mensvärk! Ju tack, jag är en lycklig människa!

Nej, det var ett såndär super meningslöst inlägg igen! så nu lägger jag ner.

Hejdå

2010-02-20T19:52:00.001+01:00

Så jävla chill. Ölprovning och skön musik med mamma o lossaspappa! Awesome!

Sen så är ju telefoner och konversationer tydligen jäävligt överskattade också! fan för dig...
tänker dock inte min kväll låtas förstöras, för det här är awesome!

Och nu är jag taggad, för livet blir awesome, fyfan vad 2010 kommer bli bäst. Älska älska!
Jag har allt jag behöver, och vägrar du prata med mig så fine, då tar jag det så Alla ser istället!
Skit i det då!

Saknar

2010-02-20T10:53:00.004+01:00

Hittar mysiga bilder på mig för länge sen. Början på 2008 var det där, strax innan jag blev gravid.
Och shit, jag saknar det där håret och min piercing igen. (som vanligt, går igenom de faserna med jämna mellanrum)

Och så är de ju från en tid då jag inte riktigt var vuxen än heller. Bodde hemma i Barva, gick i skolan. Levde rätt chill , gick liksom i tvåan på gymnasiet. Shit, evigheter.

Fast det var ju inte därför jag la upp bilderna! Jag börjar få beslutsångest, för jag måste göra något med mitt utseende! Det här börjar bli tråkig.
Och så är det massor med folk som inte tycker jag ska klippa mig, håll i mig då!:P
Jag är fett söt i det där håret!

Igårkvlll var mys, spontankväll med Amanda! Vi hade det rätt skoj...

2010-02-15T23:41:00.003+01:00

Ett inlägg från förr, hittade ett inlägg i min gamla blogg som är så passande idag, och jag tänker låta det tala för sig själv:

"Hej, mitt namn är Annika och jag är mamma till tvillingar.
Iallfall i mitt hjärta, i verkligheten gills det inte.
Varje dag går jag och undrar vilka de skulle ha blivit. Hur de skulle ha sett ut. Hur det skulle kännas att titta de i ögonen för första gången. Hur det skulle kännas att hålla de i mina armar och känna deras värme. Lägga handen på deras små små kroppar och känna hjärtan slå.
Höra de skratta, höra de gråta. Se de le....
Jag är en tvillingsmamma utan tvillingar. Tomheten.
Tomheten...den kommer vara kvar där. För alltid"

Våga säg som det är

2010-02-12T19:53:00.003+01:00

Ibland önskar jag att jag kunde berätta allt det jag känner. Men det blir ju så fel då. Min blogg är ju redan förbannad personlig, jag skriver mycket sånt som andra inte skulle våga. Men jag är så mycket mer än så, jag tänker och känner så mycket mer än så.

Jag bara önskar att man kunde skriva om precis allt. Inte bara skrapa lite på ytan.
Jag vill berätta om vad jag känner och framförallt vill jag berätta varför jag är lycklig i all olycka.
Men det blir så fel, ni skulle inte förstå.

Det handlar om att hitta sig själv, och jag gör det lite mer varje dag. En vacker dag kanske jag expolderar, en vacker dag kanke jag är den jag vill vara på riktigt.

Hej helg! hejdå plugg! eller, nej inte riktigt. som tur är så är sista dagen för provet på söndag. Hej 7 kapitel psykologi, önska mig lycka till!

Det är så länge sen nu

2010-02-09T14:56:00.003+01:00

Jocke och jag oktober 2006

Det var min 18 årsdag när bilden togs, vi sitter på bussen på väg hem till mitt dåvarande hem med nyinhandlad folköl och cigaretter, fan vad glad jag var. Jag bodde då hemma hos mina båda föräldrar som fortfarande var gifta, vi bodde i en trea en liten bit utanför Strängnäs. Om dagarna jobbade jag på Helmer Ridcenter för jag envist skulle jobba i ett stall istället för att gå i skolan. Planen var även att flytta till protugal så småningom. Jag var en fortfarande ganska vanlig tjej som inte riktigt visste hur tufft just mitt liv skulle bli när jag blev äldre. Visst, en hel del hade hänt, inte växt upp med världens bästa far, flyttat till sverige strax innan jag fyllde 12, det var ju en del. Men jag visste inte, jag var omedveten om allt som skulle hända. Och ibland saknar jag det. Ibland skulle jag vilja sitta där på bussen igen och diskutera hur man skulle lyckas få en bra bild som båda blev nöjda med. Förhållandet var ostabilt, jag festade upp pengarna jag tjänade av att jobba då jag bodde hemma. Jag var en helt vanlig tonåring med nästan helt vanliga tonårsbekymmer. Och jag visste inte.

Idag, 4 år senare är allt som det var då som bortblåst. Bland annat har jag fått uppleva smärtan av att förlora sina barn. Jag blev vuxen på de här 4 åren, och jag vill inte vara det. Inte riktigt än. Vad hände egentligen? vart tog allt vägen? Planerna, skrattandet, tron på framtiden och ovetandes om alla hinder.

Idag är Jocke min bästa vän, han är det jag har kvar från en tid som inte finns längre. Och Jocke, jag älskar dig! Du är är och kommer för alltid vara den som betyder mest, för du är inte bara min bästa vän, du är även pappan till mina barn!