Livet, om och om igen.

Gå vidare då förfan. Kom ihåg att se framåt, att aldrig blicka bakåt!
Hur var det man gjorde nu igen? Mitt förflutna förföljer mig i drömmar.
Jag drömmer mycket om det, om då. Underhållande nog mestadels om 2 människor.
Människor som jag inte visste då, är så förbannat lika...
Eller var, min naiva sida säger fortfarande saker som "människor kan ändras". Hur står den sidan ut med att
vara så äckligt positiv?
Det är minnen som fastnar, minnen som vägrar ge sig. Känslor som vägrar ge sig, hur länge kan man vara ledsen över något? Hur länge kan man önska att det aldrig hade hänt, hur länge kan man bli påverkad av andras känslokalla agerande?

När allting faller på plats, så borde man vara lycklig. Men så många obesvarade frågor, så mycket att försöka bearbeta, en sak i taget.
Det tar sin lilla tid. Jag mår bra i allmänhet, jag fungerar trots allt som en "normal" människa igen. (vilket betyder att jag sköter mitt, jag pluggar, jag jobbar, jag går helt enkelt upp på morgonen och gör det som ska göras)
Även om smällarna kommer, jag skrev en uppsats till psykologin. En som jag blev otroligt nöjd med. Men fick "bara" ett G. Förvisso påpekade hon att den var otroligt intressant och att det var ett "starkt G" men endå, i stunden är det ingen tröst när man trodde sig gjort bättre än så.
Och jag kan hantera det, jag känner att det är ok. Det är helt enkelt så att jag får göra bättre ifrån mig nästa gång. Uppenbarligen fungerar jag.
Men med all den nya fritid jag har (med fritid menar jag att jag inte behöver tänka på att jag är fullständigt misslyckad längre) så kommer även tid för att tänka på sånt som har varit. Och det har varit mycket, en livstid av katastrof.
Drömmarna är där i vilket fall. Och med det påminns jag om allt.

Men jag vägrar ge mig, jag ska bli lycklig.