"Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla.....
 De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning." (wikipedia såklart) 


Fel i mitt fall, det främsta problemet för mig är att varken jag själv eller någon annan tar mig på allvar alla gånger. 
Jag har lärt mig att hantera mina känslor bra. Jag vet(visste) alltsomofftast när jag var "borderline" och när jag uppriktigt blev upprörd över något som är orättvist. 
Ibland flyter det dock ihop, blir jag uppriktigt upprörd över något jag anser är fel, så kan det leda till att jag blir "borderlineig". Men det går fortfarande att skilja på de två sakerna. Men nu, inte så säker längre. 
Det känns som att man inte tar mig på allvar, att man alltid utgår ifrån att min reaktion måste vara felaktig då jag är psykiskt sjuk. Vad är svårt egentligen? att leva med en psykiskt sjukdom, eller att leva med människor?